Redan under sina första år som sjuksköterska på iva och postop på 1970-talet tyckte sjuksköterskan Barbro Boström att patienterna hade onödigt ont. Men då var smärtlindring fortfarande framför allt en fråga om farmaka.

När hon några år senare lyssnade på Elisabeth Killander, som kom att bli en föregångare bland sjuksköterskor på smärtområdet, insåg hon att sjuksköterskor har stor del i patienternas smärtlindring. Patienten är helt hänvisad till hennes tyckande. Hon ska därför ha en aktiv roll i att ta fram ett bra underlag tillsammans med patienten. Det ska leda fram till rätt ordination, vare sig det handlar om läkemedel eller andra åtgärder, eller kanske både och.

Sjuksköterskor måste se smärta som sitt område och ta ansvar för att patienten får rätt smärtbehandling. Det är hennes bestämda uppfattning. Lika självklart som det är för sjuksköterskan att ta blodtryck eller att fråga patienten om han har kissat, ska det vara att göra en smärtanalys. Men alltför ofta anser Barbro Boström att sjuksköterskan är passiv och inväntar läkarens ordination.

- Det är sjuksköterskan som ser allt i sitt sammanhang; att det kan vara smärtan som gör att patienten inte andas ordentligt, inte kan kissa, mår illa eller inte vänder sig i sängen.

I sin studie har hon träffat cancerpatienter som tack vare ordentlig smärtlindring har kunnat gå hem och vara hemma ännu en tid i stället för att bli passiva på sjukhuset. Hon mötte också patienter som inte visste hur smärtfria de kunde bli.

- Det de inte visste kunde de heller inte fråga efter. Därför måste sjuksköterskan ta ett större ansvar även för att informera patienterna om vilka möjligheter till smärtlindring som finns.

Orsakerna till en del av sjuksköterskors passiva hållning tror hon kan vara organisation och brister i kommunikation, eller kanske rädsla för att överskrida revirgränser.

Att ha ett så angeläget budskap att föra ut som Barbro Boström känner att hon har, innebär också att möta motstånd. Det hon tycker är allra svårast är när hon inte lyckas entusiasmera sjuksköterskor och studenter, när hon möts av ointresse eller får till svar att »det kan ni här på skolan säga, men det fungerar inte i verkligheten«.

- När det är motigt försöker jag få studenterna att själva se hur de skulle kunna göra i stället. Och när jag lyckas, när jag får dem med mig känner jag: »Wow, Gud vad kul det här är.« Det ger världens energikick.