Vård på lika villkor?

Fatima har skurit sig igen. En ung, pakistansk kvinna skräckslagen inför tanken på att bli utvisad. »Vi kan inte ta emot all världens misshandlade kvinnor«, säger chefen. Men hennes vädjande ögon är svåra att stänga ute, ens hemma vid köksbordet.

Himlen är grå som stålull. Vindrutetorkarna sopar undan regnet. Vinden sliter i ytterdörren när jag försöker dra igen den, försöker stänga ute min arbetsdag på den psykiatriska öppenvårdsavdelningen. Det är oprofessionellt att ta med sig arbetet hem, säger min chef. Vad är det att vara professionell?

Frånvarande slår jag vatten i kaffebryggaren. Måttar upp två skedar kaffe och knäpper på. Jag sträcker mej efter kanalväljaren och byter kanal på tv:n. Orkar inte lyssna på nyhetssändningen. Morgontidningen med sina rubriker om kvinnomisshandel, översvämningar och krigsoffer ligger oläst på köksbordet. Varför ska man informeras om all världens elände när man förmår göra så lite åt det? Det finns ingen kraft kvar när arbetsdagen är slut. Jag sjunker ihop över köksbordet och bläddrar igenom reklambladet med festmat till extrapris. Bara tanken på att bjuda hem släkten i helgen känns övermäktig.

Jag tar ett djupt andetag och försöker slappna av med kaffekoppen innesluten i mina båda händer. När jag blundar finns hennes ögon där, riktade mot mej med sin vädjan. Fatima, jag minns inte hennes efternamn, men blicken har etsat sig fast. En ung kvinna från Pakistan med ytterst små möjligheter att få stanna i Sverige.

Vi kan inte ta emot all världens misshandlade kvinnor, säger min chef. Det är sant. Lika sant som att Fatima har skurit sig. Hon orkar inte längre sköta sin hygien. Kan inte sova. Magrar av. Som asylsökande har hon endast rätt till akutvård. Hon skär sig. Blir ihopsydd på akutmottagningen och får ett samtal hos mej på öppenvårdsmottagningen. Till vad nytta? Dödshotet är realistiskt. Bör man skriva ut stämningshöjande innan man skickar asylsökande i graven? Migrationsverket har beslutat om utvisning. Hon har överklagat till utlänningsnämnden och kommer att bli hämtad för att ta emot beslutet på måndag.

De kommer att stena mej! säger hon på urdu. Tolken översätter motvilligt. De säger att jag har pratat med en man. Jag gjorde det inte. De tog mej till fånga. Jag lyckades fly med hjälp av min syster.

Hon visar mej ett fult ärr på sin mage, och ytterligare ett som löper från örat utmed halsen. Så kommer en lång ström av ord, som tolken inte översätter. Hon skulle ha haft en kvinnlig tolk. Misstaget är mitt.

Måndag morgon. Hon sitter vid mitt skrivbord. De stora bruna ögonen stirrar ned i golvet. Remissen berättar om helgens suicidförsök med Tryptisol och Sobril. Akut åtgärd – ventrikelsköljning.

»Hur mår du nu?« Mina ord känns fyrkantiga och malplacerade.

»Jag vill inte dö.« Den kvinnliga tolken fattar Fatimas hand, flyttar sig närmare.

»Du har tagit tabletter«, säger jag och önskar mej långt bort från de ögon som möter mina. Känner mej tillintetgjord, otillräcklig och nedrig. Var det allt vi kunde erbjuda, tabletter?

»Min advokat säger att det finns en möjlighet att få stanna om man mår mycket psykiskt dåligt. Om jag gör mej själv illa kanske jag får stanna lite till. Jag orkar inte vara rädd. Hela tiden rädd. Du måste hjälpa mej.«