PERSONLIGT ÅSA HÖRNSTEN

Ålder: 41 årKarriär sjuksköterska, distriktssköterska, medicine doktor och universitetslektorFamilj: man, tre barn och två styvbarn samt hundSenast lästa bok: Mogen för skrubben av Solja KrapuGillar: deckare och gärna mord; maffiaserier som SopranosOgillar: konventionella föreställningar, som förväntningar på att vara duktig och vara god jämt

När Åsa Hörnsten var sex år fick hennes mamma bröstcancer. När hon dog var Åsa 16. Det har förstås präglat hennes uppväxt. Trots det är bilden av sjukvården positiv – hon ser att personalen vill göra sitt bästa. Men hon tycker att det också finns brister. Som när sjuksköterskor på ett ganska fördomsfullt sätt berättar för henne att patienter ljuger om sina blodsockervärden eller hur mycket de motionerar.

– Det är väl inte så konstigt. Alla vill ju vara duktiga. Vi borde snarare fråga oss vad det är i våra attityder som gör att patienten i så fall ljuger.

Sjuksköterskorna i hennes studie kände sig bekväma om de visste mer än patienten. De ville kunna svara på frågor och ge råd, och förväntade sig att patienterna skulle följa dem. De tyckte att det var svårt med patienter som inte gjorde det eller som ifrågasatte råden. Åsa Hörnsten vill vända på det och i stället lyfta fram patientens perspektiv.

– Vi måste utgå från hur patienten upplever och förstår sin sjukdom.

Hon har frågat patienter hur de tänker kring sin sjukdom och om de känner någon som har diabetes. En del har berättat hemska historier som de minns från sin barndom.

– En 70-årig man berättade om en pojke som var tvungen att ta »så här stora sprutor«, han måttade 50-60 centimeter med armarna. En 80-årig kvinna mindes en ung flicka som i samband med lågt blodsocker ramlade ner i sin döda mammas grav. Andra patienter tyckte inte att det var vare sig konstigt eller oroande att få diabetes. Det är klart att förhandsbilden påverkar upplevelsen av att ha fått sjukdomen, och hur patienterna hanterar den.

Åsa Hörnstens slutsats är att den här kunskapen är oerhört viktig för sjuksköterskan om hon ska kunna förstå patienterna och vad sjukdomen har för betydelse i deras liv. De välmenande råd som diabetessjuksköterskan ger är kanske orealistiska ibland. Att följa dem kan bli för tråkigt, för jobbigt eller innebära ett för stort ingrepp i deras liv. Själv beskriver hon sig som en överviktig matmamma. Det är ett sätt att visa omsorg om familj och vänner. Och hon förstår så väl de patienter som inte gör som diabetessjuksköterskan säger.

– Jag är ett praktexempel. Jag vet exakt hur jag borde göra. Jag har gått ner i vikt – och gått upp igen. Vissa perioder orkar man och andra bryr man sig inte.

För korrespondens: Åsa Hörnsten, institutionen för omvårdnad, Umeå universitet 090-786 91 59, asa.hornsten@nurs.umu.se