Den 23-åriga mannen hade hög feber, ont i halsen och svårt att andas. Tillsammans med sin mor åkte han till sjukhusets öron-näsa-hals-mottagning. Två dagar tidigare hade han kontaktat sjukhuset som då rekommenderade honom att ta Alvedon och avvakta.

Sjuksköterskan som tog emot berättade att det var fyra timmars väntan. Hon mätte hans feber och fick den till 36,4 och föreslog att de i stället skulle kontakta sin vårdcentral dagen därpå. De vägrade åka hem. Då kallade sjuksköterskan på en kollega. När han kontrollerade temperaturen var den 41,7 grader.

Patienten lades in på infektionskliniken. Han fick stanna på sjukhuset i sex dagar och var sjukskriven i två veckor.

Mannen anmälde den sjuksköterska som ville skicka hem honom till Ansvarsnämnden.

Hon skrev i sitt yttrande att sjuksköterskan arbetar ensam på öronakuten och att det hade varit fullt av patienter hela den dagen. Hon hade använt samma termometer hela dagen på både barn och vuxna tills hon blev avlöst av nattsjuksköterskan.

Sjuksköterskan föreslår att skillnaderna i feber beror på mannens diagnos, ospecificerad streptokockseptikemi och pneumoni.

Ansvarsnämnden skriver att sjuksköterskan skrev i mannens journal att han hade haft feber, frossa, halsont, ledont och rethosta i fem dagar och nu sökte för huvudvärk och svårt att andas. De besvären borde ha fått henne att se förstå att patienten behövde få en läkarundersökning.

Ansvarsnämnden konstaterar också att den temperatur hon hade mätt upp var ett uppenbart felvärde.

Sjuksköterskan får en erinran. (hsan 2005/1014:b4).