Etiknovell nr 4/05: Lite får man väl kräva?

Till avdelningen kommer ännu en tung patient, trots att det redan finns två som måste tas med lyft. »Fy vad jobbigt«, tycker personalen. Kan man ställa krav på bantning?

Emelie lade på telefonluren med en snärt. Brådskan fanns i varje rörelse. Hon satte fast sköterskebroschen vars nål hade gått upp och rev åt sig den gula lappen där hon gjort anteckningar och stegade ut i korridoren för att samla personalen på a-sidan för en snabb rapport. Det skulle komma en ny patient. Kvällen hade varit smått kaotisk. En patient med misstänkt ileus hade körts fram och åter till röntgen, en gastroplastik hade börjat blöda och måste returneras till operation och en dement man, tidigare etyliker, hade pinkat rakt in i sterilskåpet sedan han slitit ut sitt dropp och sin urinkateter och hon var redan sen med kvällsmedicinen och om en knapp timme skulle nattpersonalen komma. Det var inte roligt att behöva lämna över arbete till dem.

»Vi får en ny patient«, sa hon med en suck när siste man stängt dörren till sköterskeexpeditionen bakom sig. »Eva Gunnarsson. Ett bukobs, troligen en galla. Fastar. Har dropp. Tas med lyft, hon väger 132 kilo. Vi får lägga henne på sal d2 där vi har taklyft. Hon har svårt att stödja på benen på grund av artros i knäna.«

»Det går inte, båda patienterna på d2 tas med lyft och det är ingen liten apparat att flytta dem. Elvira skulle se det som en ren kränkning att bli utflyttad. Du vet ju hur hon är. Och Zahra har besök hela tiden av sina barn. Vi kan inte ha alla dem i korridoren. Det går bara inte.« Monica skakade sitt lockiga huvud och knep ihop läpparna till ett smalt streck. Hon såg sig omkring för att få medhåll.

»Jag tänkte att vi skulle lägga någon av dem på läkarexpeditionen över natten så får vi se om det blir någon ledig plats i morgon.« Emelie suckade igen. »Jag hade hoppats att de skulle kunna ta henne på ava, men de hade fullt. Sen har hon svamp under brösten och i ljumskarna och i hudvecken på buken. Vill du se att hon inte har några sår, Monica?«

»Har hon kateter?« Petra som satt bredvid Monica och som varit på väg med saft till en sal längre ned i korridoren snurrade glaset framför sig. Hälften av patienterna behövde hjälp att komma i säng och tiden rann i väg.

»Nej, hon tas upp på toastol. Hon klarar inte att ligga på bäcken, men behöver blöja.« Emelie skrynklade ihop den gula papperslappen i handen. Nu var hon verkligen sen med medicinvagnen och ljudet från en rullande brits tydde på att patienten redan var på plats.

»Ska jag sätta henne på 1 000 kcal. Lite får man väl kräva, eller hur? Jag har ont i ryggen och axlarna och nacken och det lär inte bli bättre när man måste baxa runt med en dam till på 132 kilo. Går det över huvud taget att operera henne om hon inte går ned i vikt först? Jag tycker att man måste kunna kräva en motprestation«, säger Monica just när Emelie ska gå ut ur rummet för att ta emot patienten. Emelie blir stående i dörröppningen.

»Fy vad jobbigt!« Petra häver sig långsamt upp från stolen som om hon hade bly i kroppen. »Det är tungt på a-sidan nu. Jag tycker andra gänget ska ta patienten, det vore mer rättvist.«

»Vi får ta ett snack om det i morgon.« Emelie rusar igenom sina göromål för kvällen. På bussen hem har hon tid för sina egna tankar. Hur får man reagera? Inför patienten måste man uppträda korrekt, men nog behövs en ventil, ett forum där allt man har att säga är tillåtet, eller är det att förtala? Har man rätt att ställa krav på patienten?