Mikael var bara 13 år, en av de yngsta som var med på festen i lokalen vid Backaplan i Göteborg. De var ett gäng på sex kompisar som gick dit. Två kom aldrig därifrån. Mikael hade svårt att tala om det som hänt. När han blev lite äldre började han dricka, och då kom det: »Det blev så lätt att jag sa dumma saker, som att nu går jag och slänger mig från bron.«. Så småningom fick han kontakt med en psykolog på bup och säger nu att »jag vet. att han har hjälpt mig himla mycket, för sådant känner man«.

Det bestämdes från början att ungdomarna och deras anhöriga som drabbats av branden i Göteborg 1998 skulle få stöd, länge - men inte för alltid. Efter fem år är det dags att sätta punkt. Stödverksamheten avvecklas och de som har varit engagerade i arbetet vill berätta om sina erfarenheter och lärdomar. Resultatet är två skrifter; en om hur arbetet organiserades och samordnades, och en där medarbetare vid bup-mottagningar i Göteborg och en före detta patient, Mikael, delar med sig av sina erfarenheter.