»De flesta vet nog vem syster Bertil är«

Åtta år med fackligt arbete på heltid är max - det finns ett bäst före-datum för förtroendevalda. Det säger Bertil Hedman, förtroendevald, musikfantast och konstgallerist. Men framför allt sjuksköterska.

För de flesta i Vårdförbundet är han inte i första hand sjuksköterskan Bertil Hedman, utan förtroendevalde Bertil Hedman från Sundsvall. I tretton år har han arbetat fackligt för att genomföra idéer och rätta till brister. Inte minst gällde det i början bemanningen.

– Jag tyckte att en del chefer i kommunen saknade förståelse för hur viktigt det är med sjuksköterskor i vården. Och jag tycker att Vårdförbundet och jag har lyckats rätt bra. Bland annat är i dag alla kommunens chefer för boenden och hemtjänsten sjuksköterskor.

Det fackliga arbetet är viktigt, menar han, men samtidigt slitigt. Han är övertygad om att han aldrig skulle ha orkat med tolv år som förtroendevald om han inte samtidigt hade arbetat halvtid som sjuksköterska. Åtta år fackligt på heltid är max i normalfallet, sedan blir det försörjning. Det finns ett bäst före-datum för förtroendevalda, säger han.

Men Bertil Hedman känns inte riktigt som ett »normalfall«. För det första hans val av möteslokal: en rockklubb mitt inne i Sundsvall där han verkar vara litet av en kändis. Alla som passerar vårt bord hejar på honom och han hejar tillbaka.

För det andra: det rakade huvudet, pipskägget, ringen i höger öra och de två festivalbanden på höger arm med ordet Urkult. Han liknar inte någon annan förtroendevald eller medlem som jag träffat under mina 25 år på Vårdfacket.

Urkult?

– Armbanden efter de senaste årens musikfestivaler i Näsåker får vara kvar eftersom de ger mig lycka. Jag är skrockfull, förstår du, säger han.

Men som så ofta annars visar det yttre långt ifrån hela sanningen. För när man kommer honom närmare in på livet, träder det fram en bild av en människa som är engagerad både i sina intressen och framför allt i arbetet.

– Jag har världens bästa jobb, säger han bestämt.

Bertil Hedman arbetade med akutsjukvård på sjukhuset i femton år innan han efter distriktssköterskeutbildningen fick jobb inom Sundsvalls kommun i samband med ädelreformen 1992. Det är två helt olika sjuksköterskejobb, säger han. Arbetet med de äldre ligger honom varmt om hjärtat.

– Det är viktigt att komma ihåg att de äldre har samma rätt till vård som alla andra, även akutsjukvård. Många kanske glömmer det för att det är en svagare grupp. Man måste visa en speciell respekt och bete sig på rätt sätt gentemot dem.

Han berättar om när han var hos en norsk cancersjuk kvinna i 85-årsåldern som behövde smärtlindring. Kvinnan hade besök av två döttrar från Norge. Bertil började prata litet med kvinnan och frågade om skillnaden mellan Norge och Sverige. Hon svarade: Det är billigare att ringa i Sverige.

– Jag skämtade litet med henne och sa »jaha, du har kommit till Sverige för att ringa«. När hon började skratta reagerade döttrarna: »Titta, mamma skrattar.« Sedan berättade de att mamman hade varit deprimerad länge och då kände jag att jag hade gett henne litet glädje.

Det är tretton år sedan Bertil Hedman började arbeta i Stöde – några tankar på att byta jobb har han inte. Jag har förmånen att få träffa alla i distriktet, säger han. På servicehus och sjukhem, inom omsorgs- och demensboendena, i hemtjänsten och primärvården.

– I dag vet nog de flesta i Stödeområdet vem syster Bertil är, säger han litet stolt.

Även om han tycker att sjuksköterska är världens bästa jobb, var det ändå slumpen som avgjorde yrkesvalet. Han sökte en betald undersköterskeutbildning, men kom inte in. Efter att ha kompletterat sina betyg på komvux tänkte han göra ett nytt försök, men då var utbildningen nedlagd. I stället kom han in på sjuksköterskeutbildningen.

Bertil Hedmans känsla för sjuksköterskearbetet är utan tvekan stor – detsamma gäller engagemanget i musiken. Intresset startade när han som tolvåring hörde Beatles Twist and shout. Man kan säga att han högg på kroken som en glad lax.

Föga anande hur fast han skulle sitta. I dag, mer än 40 år senare, kan han se tillbaka på ett liv som i mångt och mycket har styrts av just musiken. Han berättar om hur han år efter år har planerat och sparat inför sommarsemestern för både sig och barnen – de bodde kvar hos honom efter skilsmässan för många år sedan – för att kunna ta buss eller tåg och campingutrustning till festivaler i bland annat Roskilde, Hultsfred, Arvika och Näsåker. Eller för att åka till konserter i Stockholm.

Men det får inte vara vilken musik som helst. Det ska vara det han kallar aggressiv rockmusik. Absolut inte operett eller dansmusik, men opera är helt ok. Vilken sångare, säger han och blir smått lyrisk när han talar om Jussi Björling när han sjunger O helga natt.

Vad är det i musiken som får honom så engagerad? Det är litet svårt att förklara, säger han eftertänksamt. Sedan talar han om hur han får så många idéer när han lyssnar, om en upprymdhet och harmoni, hur han lyfts till ett högre plan.

– De som går på en konsert med häftig rockmusik får leva ut sina aggressioner i musiken där. De är lugna sedan. Jämför med en ishockeymatch, det blir ofta bråk efteråt. Ibland undrar jag om våldsbenägna har lyssnat för litet på musik.

Bertil Hedman säger att engagemanget för sjuksköterskeyrket och musiken i grunden är samma sak: att ha kul och att det ska ge något positivt.

– Båda är viktiga för mig, men vården är det som gör att jag orkar med allt annat. Det skulle gå att arbeta med vården utan musiken, men jag skulle inte kunna engagera mig i musiken utan att ha vården som grund, säger han.

När jag ber honom att karaktärisera sig själv, tänker han en liten stund. Sedan säger han: Jag är hängiven allt jag gör, nästan manisk.

Det gäller inte bara sjuksköterskejobbet och musiken. För drygt två år sedan tyckte han att det fanns för många lokala och ännu oetablerade konstnärer som aldrig fick en chans att ställa ut sina verk. Därför öppnade han galleriet 13 Art and Litter i en lokal där han tidigare drev en affär. Litter (skräp) står för det han också tänkt sig, en loppmarknad för att finansiera verksamheten. Någon loppmarknad blev det aldrig, men galleriet går runt ekonomiskt med hjälp av det arvode han får som ledamot i länsarbetsnämndens styrelse. Genom galleriet har en rad konstnärer, mest kvinnor, fått en chans att visa vad de kan, säger han.

Galleriet har gett honom blodad tand och fått honom att se nya vägar för sina intressen. Förra året startade han ett skivbolag, Never-give-up-recording. Den första skivan släpptes i våras med sex tjejer som spelar rock.

Galleri, skivbolag – vad är det som driver dig?

– Jag är övertygad om att man omedvetet får sina uppdrag. Ibland märker man det, ibland inte.

Och jag har ju gott om tid i dag, fortsätter han.

– Alla barnen är utflugna och jag bor ensam. Jag har en bra lön eftersom jag ofta har beredskap och lever enkelt och billigt.

– Jag är också övertygad om att man måste engagera sig i något roligt vid sidan av arbetet, annars är risken stor att man bryter ihop och blir utbränd.