Det absolut roligaste under de här åren har varit att handleda doktoranderna, att se dem växa med sina uppgifter, säger Astrid Norberg.

Under sina 26 år som professor har hon hunnit med att handleda ett 40-tal doktorander, varav åtta sedermera har blivit professorer. När hon kom till Umeå 1980 fanns det bara två anställda på institutionen för omvårdnad. Det var Astrid själv och hennes sekreterare, som hade en halvtidstjänst. I dag huserar här ett 70-tal anställda, tre professorer och ett mycket stort antal doktorander.

Under alla år som Astrid var ensam professor gick större delen av hennes tid åt till att handleda. Merparten av hennes forskning har därför skett via hennes adepter.

- Som nybliven professor emerita ser jag fram emot att helhjärtat få ägna mig åt egen forskning, säger Astrid.

Sin blygsamhet till trots har hon skapat sig ett mycket gott internationellt renommé inom forskarvärlden, inte minst för sina forskningsinsatser inom demensvården.

Ett kännetecken för den forskning som Astrid Norberg har intresserat sig mest för är att den i regel har varit patientnära. Det har handlat om etiska och praktiska problem som såväl patienterna som personalen dagligen brottas med: patienternas svårigheter att äta, kommunicera och hur vården bäst ska utformas för att patienterna ska slippa lida av sin inkontinens. På senare år har forskningen fokuserat på personalens samvetsstress, den stress som kan sägas vara en följd av att vårdgivarna ofta inte hinner, kan eller får göra det de känner är bäst för patienten.

I dag tycker säkert de flesta inom vården att det här är högintressanta ämnen och många förfasar sig över hur det kunde gå till inom äldrevården så sent som för bara några decennier sedan.

Men när det begav sig var det inte lika självklart att ifrågasätta rådande normer och rutiner.

I början av sin professorskarriär hängdes Astrid ut på kvällstidningarnas löp: »Astrid Norberg svälter ihjäl patienter.« »Astrid är en fara för långvården.« Allt för att hon hävdade att det var inhumant att med tvång sätta subkutana dropp eller operera in sonder genom buken på patienter som vägrar att äta och dricka. Numera är de allra flesta, åtminstone i Sverige, överens om att tvångsmatning av äldre dementa människor inte är förenligt med god vård.

Under de första åren var det över huvud taget svårt att få gehör för omvårdnadsforskningen. Folk fnös och tyckte att det som studerades var självklarheter och att sjuksköterskorna minsann hade viktigare saker att ägna sig åt.

- Några av de äldre läkarna var faktiskt de som var mest positiva i början. Sjuksköterskorna var svårare. Jag minns en gång när jag pratade inför en grupp sjuksköterskeelever. Jag berättade om en studie som visade hur man bäst ska placera kuddarna i sängen för att patienterna ska kunna andas ordentligt. Eleverna skrattade och tyckte att det var fånigt. Det var den attityden, inte hos alla förstås, men hos många.

Astrid föddes i Sveriges fattigaste socken, skogssamebyn Malå i Lappland. Länge tog byn emot hjälp från Röda korset. Astrids mor dog kort tid efter födelsen. Kriget hade just brutit ut och hennes far, liksom resten av byns män, låg inkallade. Astrid placerades hos en ung faster som överlät skötseln av henne på sina småsyskon. Astrid svalt och hade kramper och fick efter larm från en samekvinna flytta hem till sin farmor där hon bodde större delen av uppväxtåren.

Hennes pappas föräldrar var nybyggare och hade svårt att acceptera att deras son valde att gifta sig med en samekvinna.

- Föraktet mot samer var påtagligt. Så jag begriper inte själv varför jag var stolt över att ha lappblod i mig, men det var jag. Det måste ha varit något jag fick med generna.

Renarna var inte ett dugg rädda för henne när hon var liten har hon fått berättat för sig, vilket Astrid tolkade som ett tecken på sitt samiska arv. Somliga påstår att Astrid har ärvt sin analytiska förmåga av sin mormor, Avaås Hanna, som var skogssame och känd i bygden för sin klokhet.

Hon uppfostrades ekumeniskt och drömde om att bli missionär, men sökte in på läkarutbildningen, ångrade sig och läste till sjuksköterska i stället.

Missionärsplanerna kom av sig. Astrid hade en nyfikenhet som var svår att stilla och parallellt med sitt jobb som sjuksköterska gick hon därför på otaliga kurser inom olika ämnen på universitet. Första forskningsprojektet som hon deltog i var en sociologistudie i några bostadsområden i Lund och Malmö i slutet av 1960-talet.

Först 1977 började Astrid forska inom omvårdnad. Hon hade läst statistik och hennes dåvarande man som var internmedicinare ville därför ha med henne i ett projekt som syftade till att hjälpa patienterna på de somatogeriatriska vårdavdelningarna med deras inkontinensproblem. Personalen undrade om hon inte också kunde hjälpa dem att ta reda på varför det var så svårt att mata dementa patienter.

Efter disputationen 1978 - som inte handlade om omvårdnad utan om religiösa normer och roller i barnuppfostran i Sverige 1750 till 1809 ? fick hon en forskningstjänst i Lund för att studera just ätproblem hos dementa. Denna forskning tog hon med sig till Umeå där hon två år senare erbjöds tjänsten som omvårdnadsprofessor. Så småningom visade sig de dementas ätproblem egentligen bara vara ett av många symtom på patienternas oförmåga att kommunicera.

Ber man Astrid att berätta om några av de många forskningsprojekt som hon har deltagit i genom åren blir svaren klara som glas. Om man däremot ber henne låsa upp dörren till sitt eget arbetsrum, som hon just har stängt, är risken stor att hon har förlagt nyckeln någonstans. Viktiga original behåller hon aldrig själv, dem får sekreteraren ta hand om medan Astrid nöjer sig med kopiorna.

- Jag har aldrig haft något anlag för att administrera. Inte ens mig själv, säger Astrid och skrattar gott åt den gången då hon hade besök av en forskare från usa.

Medan de satt och språkade blev Astrid inkallad i ett angränsande rum. Hon förklarade för gästen att hon snart skulle vara tillbaka. Under tiden fick hon ett samtal från en konferens i Genève där de undrade var i hela friden Astrid hade tagit vägen. Hon kastade sig i en taxi ut till flygplatsen. Allt medan den långväga gästen undrade när professorn skulle komma tillbaka.