En 65-årig man med Bechterews sjukdom föll en natt. Han hade sedan mycket ont i ryggen, kunde inte lyfta huvudet och händerna hade domnat. Vid lunchtid ringde hans fru efter ambulans. Mannen fick morfin, las på vacummadrass, och fyra ambulansmän lyfte in honom i bilen.

På sjukhuset berättade frun om fallet och makens sjukdom för läkaren, som konstaterade att patienten behövde mer smärtlindring innan undersökningen kunde slutföras. Han fick 5 mg Ketogan intravenöst. En timme senare tappades han på 500 ml urin. Tiden går och mannen blir sämre. Makan påpekar det flera gånger och frågar när läkaren kommer. Klockan sju åker hon hem och halv tio får hon reda på att maken har flyttats till en vårdavdelning.

Då hon nästa morgon får höra att maken har röntgats under natten för känselbortfall i benen säger frun att han hade det redan på akuten. Halv ett berättar en sjuksköterska att man har hittat en fraktur på 7:e halskotan och att maken ska flygas till ett specialistsjukhus. Han opereras dagen därpå, nästan tre dygn efter traumat.

Mannen anmälde ansvarig läkare och två sjuksköterskor till Ansvarsnämnden. Sjuksköterskorna för bristande dokumentation, en av dem dessutom för att inte ha meddelat läkare att patienten var sämre och hade mycket ont.

Dagsjuksköterskan skrev att hon såg att patienten var smärtpåverkad men hon får inte utan läkarordination ge mer smärtstillande än det som hade getts i ambulansen. Hon dokumenterade blodtryck, puls, syrgasmättnad och temperatur på akut- och omvårdnadsblad. Kvällssjuksköterskan mindes inte händelsen men såg i omvårdnadsdokumentationen att hon hade gett smärtlindring klockan 6.40 och utvärderat effekten en halvtimme senare. Hon fick inga uppgifter om känselbortfall, skrev hon. Ett så allvarligt symtom skulle ha fått henne att genast kontakta läkare och att dokumentera förändringen - oavsett övrig arbetsbelastning.

Ansvarsnämnden har inte nått klarhet i vad som hänt och sagts. Mannen blev sämre efter ankomsten till sjukhuset men ingen av de anmälda observerade några nervsymtom, skriver nämnden. Läkaren kritiseras för att han inte dokumenterade patientens neurologstatus, men alla tre slipper disciplinpåföljd. Patienten har överklagat till länsrätten (hsan 740/05:b2).


Kommentar: »Jag saknar ankomstsamtal«
– Ett dygn är för lång tid för att upptäcka en skada. Jag saknar sjuksköterskornas ankomstsamtal, anamnes, preliminärbedömning med statusbeskrivning och prioritering, säger Sören Sanz, vårdchef på Södersjukhusets akutmottagning i Stockholm.

Mannen fördes till vårdavdelningen utan fullständig läkarundersökning och först där noterade man under natten känselbortfall. Men frun skriver i anmälan att känselbortfallet fanns redan på akuten.

– Har hon inte meddelat det, eller förstår hon det först i efterhand när hon läser journalen?

– Makan går ideligen och säger till att mannen har ont och har blivit sämre. Men hon tycks fixera sig vid smärtan, frågan är om hon säger att han har tappat känseln. Det hon skriver i anmälan om symtomen är allvarligt, som att maken tror att hans ben ligger i kors fast de ligger isär – redan här har vi en diagnos, säger Sören Sanz. 

– Att ge snabb smärtlindring är lege artis. Den som patienten fick i ambulansen har gått ur kroppen då sjuksköterskan kommer till behandlingsrummet och nekar honom mer. I väntan på doktorn ligger ett större ansvar på sjuksköterskorna att smärtlindra.

– Ingen på akuten tycks ha märkt några nervsymtom. Men ambulanspersonalen hade fixerat mannens ryggrad för att skadan inte skulle förvärras. Att då på eget bevåg ta bort den när inte doktorn är på plats är lite tufft – patienten kan drabbas av akut andningsstopp.