Isängen låg en kvinna, gravid i vecka 21, med värkstimulerande och smärtstillande dropp. Jag hade gått dubbelt en tid, men just den här kvällen var jag ensam sjuksköterska på min nya arbetsplats. Det var 70-tal och för mig självklart att kvinnan hade valt att göra abort eftersom fostret hade en svår missbildning.

Värkarna satte igång, förlossningen gick snabbt och snart hade ett litet, men fullt utvecklat, dött barn fötts. Det var inte vad jag hade föreställt mig. En kollega hade tidigare instruerat mig om att fostrets längd, vikt och kön skulle noteras. Hur jag skulle ta hand om mamman pratade vi inte om. Jag blev rädd och ringde på klockan. Eftersom jag hade närvaromarkerat på rummet larmade det på avdelningen. In kom ett sjukvårdsbiträde och undrade vad som hade hänt. Tillsammans tog vi hand om mor och barn efter bästa förmåga. Men efteråt fick jag lära mig att en abort inte var något att larma för.

Den kvällen insåg jag hur lätt det är att hålla med om en princip och hur oändligt mycket svårare det är att möta konsekvenserna. I mötet med människan kan det vara svårt att veta vad som är det bästa – och att räcka till för att göra det. Då måste det finnas ett klimat som tillåter att man pratar om svårigheterna och de känslor som väcks.

I debatten om etiska spörsmål handlar det ofta om de »stora frågorna«, om liv och död. Så var det på 1970-talet och så är det nu. Lisbeth Löpare-Johansson berättar på sidan 12 att den snabba tekniska utvecklingen kring livets början gör att Statens medicinsk-etiska råd måste ägna mycket tid åt de frågorna. Hon oroar sig för att det som rör exempelvis äldrevård och livets slut tappas bort.

I den här temabilagan vill vi berätta om både nya medicinska rön och de vardagliga, men nog så svåra, etiska dilemman som sjuksköterskor, röntgensjuksköterskor, barnmorskor och biomedicinska analytiker kan ställas inför. Om situationer där det kan bli riktigt svårt. Tillsammans med den gamla uppgivna kvinnan, den ledsna mamman med sitt aborterade lilla barn eller utanför den psykotiske patientens stängda dörr. Och om det stöd som behövs.

Annica jonsson

Temaredaktör