Överblick över mellangården, ögonkontakt med mamman, samarbete mellan barnmorska och läkare, dokumentation och noggrann uppföljning. Svårare behöver det inte vara att förebygga rupturer. Kunskapen är gammal, men nya trender inom obstetriken gjorde att man på många håll aktivt valde bort perinealskyddet. För de drabbade mammorna kan en sfinkterruptur, bristning i ändtarmens slutmuskel, vara början till ett långt lidande.

På Ryhovs sjukhus i Jönköping får alla barnmorskor och läkare på förlossningen en gemensam praktisk genomgång av perinealskydd (tekniken att skydda mellangården) och instrumentell förlossning med träning på docka en gång om året. Den här eftermiddagen får tre färska barnmorskor en extra duvning. Den erfarna barnmorskan Carin Boij uppmanar dem att observera perineum.

– När det blir dags för mamman att börja krysta avgör hennes önskemål och barnmorskans erfarenhet valet av förlossningsställning, säger hon.

Börjar perineum vitna kan det vara ett tecken på risk för ruptur. Då kvinnan börjar krysta syns lite av barnets huvud men allt är fortfarande lugnt.

– Ha ögonkontakt och prata med mamman så att hon försöker att inte trycka på så kraftigt. Jag håller kanske emot lite. Man kan få hålla emot flera gånger och rätt rejält med tvåhandsfattning då huvudet är framme mer. Släpp och håll emot i samarbete med mamman, instruerar Carin Boij.

Hon släpper aldrig barnets huvud ens när hon gör annat med andra handen.

– Vad ni än sysslar med på instrumentbordet, ha alltid en hand eller ögonen här nere, så att ni inte blir överraskade av något. Håll direkt med handen eller ha en duk emellan om det är kladdigt. Men håll inte på och torka, det är inte bra om det blir för torrt, och ni får aldrig gömma perineum under duken, påpekar vårdenhetschefen Gunilla Sjöberg.

En hand på magen för att följa värkarna är också bra, för ibland kan mamman trycka på fast hon inte har någon värk.

– Samspela med mamman. När hela huvudet är ute tar jag det lugnt. Sänker huvudet så axeln kommer fram, lirkar ut, tidsmässigt tar det inte många sekunder, fortsätter Carin Boij.

Hon, Gunilla Sjöberg och överläkarna Ann-Marie Lindström och Roland Boij demonstrerar också sitt samarbete vid
en instrumentell förlossning.

Ann-Marie Lindström påpekar att det är viktigt med ögonkontakt mellan barnmorskan och läkaren i samarbetet med att skydda mellangården.

Roland Boij visar upp en liten engångssugklocka av plast utan någon kringutrustning.

– Den kostar lite mer men om kvinnan är rädd vinner man mycket på att slippa dramatiken när en sugklocka med stor apparat dras in i förlossningsrummet.

Vid en instrumentell förlossning arbetar ofta två barnmorskor och en läkare tillsammans. Läkaren hanterar sugklockan, en barnmorska skyddar mellangården, ofta med tvåhandsfattning, och en barnmorska följer värkarna med en hand på kvinnans mage. Det innebär att mamman själv krystar ut barnet mot slutet.

– Teambarnmorskan och samarbetet mellan barnmorska och läkare vid instrumentell förlossning är guld värt, säger Ann-Marie Lindström. Vi måste ha samma mål och komma överens om arbetsställningar och placering. En vill kanske arbeta från höger, en annan från vänster eller underifrån. m

elisabet.forslindvardforbundet.se