I dags- och kvällstidningarna från 1957 (asiaten) och 1968 (Hongkonginfluensan) kan man dag för dag, vecka för vecka läsa hur influensan snabbt spreds mellan olika förläggningar med unga värnpliktiga runt om i landet. På en enda förläggning kunde uppemot 70 procent av de inkallade insjukna inom loppet av bara några dagar. Tydligt är också att skolorna var bland de först drabbade.

Därnäst drabbades de som arbetade inom industrier och andra yrkesområden där människor umgicks relativt tätt inpå varandra.

En pandemi i dag hade kanske slagit ännu hårdare mot den yngre delen av befolkningen. Numera går de flesta barnen på dagis, samtidigt som karensdagen gör att många går till jobbet fast de känner sig lite krassliga.

Enligt en artikel i Läkartidningen (1970;67(50):5897-5909), skriven av laborator Leo Heller vid Statens bakteriologiska laboratorium, följer ofta en andra och ibland en tredje influensavåg ett eller ett par år efter det första pandemiska utbrottet. Vid dessa följdepidemier, orsakade av samma virus, kommer i regel de unga relativt lindrigt undan eftersom många av dem har smittats under den första vågen och därför skaffat sig immunitet.

Vanligen slår den andra och tredje vågen därför hårdare mot den äldre delen av befolkningen, liksom mot människor som bor på mer isolerade orter.

Mönstret var detsamma vid spanska sjukan 1918-1920, som även den kom tillbaka flera gånger. Först 1920, två år efter det första utbrottet, nådde den Arjeplog i Norrlands inland, där den skördade det absolut största antalet dödsfall per capita i hela Sverige.

- Men spanska sjukan var ett undantag från andra mer »normala« pandemier. Den uppträdde i en extrem situation under första världskriget, när människor var rätt nedgångna i många delar av världen. Tuberkulos var vanligt och det fanns ingen antibiotika, säger docenten i virologi Fredrik Elgh, läkare vid laboratoriemedicin på Norrlands universitetssjukhus i Umeå.

Han har för Socialstyrelsens räkning påbörjat en genomgång av vad som skrevs i tidningar, tidskrifter, provinsialläkarrapporter och andra myndighetsdokument. Framför allt har han koncentrerat sig på Hongkonginfluensan, asiaten, spanska sjukan och ryska snuvan 1889.

- En blick i backspegeln visar att vi troligen kommer att klara av en ny pandemi alldeles utmärkt. Inte ens under spanska sjukan brakade samhället ihop. Naturligtvis ska vi förbereda oss för en pandemi, vilket vi också gör. Men för svenskt vidkommande tror jag att vi kan tona ner många av de farhågor som har luftats i medierna sedan debatten om fågelinfluensan tog fart, säger han.

Att asiaten var på gång visste vi här hemma i Sverige lång tid i förväg. Världshälsoorganisationen, who, rapporterade kontinuerligt om hur den spred sig från land till land och mellan kontinenterna.

Det tog ett halvår för asiaten att nå Sverige från det att de första fallen insjuknade i Sydostasien.

- Så mycket som vi reser i dag är det troligt att det går betydligt snabbare vid nästa eventuella pandemi, säger Fredrik Elgh.

Han berättar hur provinsialläkarna 1889 noterade att de första som insjuknade i ryska snuvan på varje ny ort i regel var stinsarna.

Vid en jämförelse med vad som har skrivits om fågelinfluensan och vad en eventuell pandemisk spridning bland människor kan ställa till med ter sig både asiaten och Hongkonginfluensan som ganska beskedliga pandemier. Under de cirka sju till åtta veckor som epidemierna varade i exempelvis Göteborg och Stockholm lyste rubriker i stil med »sjukvården går på knäna« eller »totalt kaos« helt med sin frånvaro i dags- och kvällstidningarna.

Det mest påtagliga var att det infördes besöksförbud på sjukhusen och på äldreboendenas vårdavdelningar, vilket ledde till att framför allt de äldsta och skröpligaste inte fick träffa sina nära och kära under en begränsad tid.

De allra flesta som drabbades var på benen efter sju till tio dagar. Men som vid alla influensautbrott drabbades vissa grupper värre än andra: personer över 60 år, hjärt-kärlsjuka och människor med nedsatt immunförsvar dog i betydligt större utsträckning än de unga.

Självklart drabbades även sjukvårdspersonalen av influensan. Men om det ordades det inte mycket, annat än i en artikel i Expressen den 10 oktober 1957. En regementsläkare vid I6 i Kristianstad ondgjorde sig över att myndigheterna inte hade lyckats ordna fram ersättare till vårdpersonalen. Vid tidpunkten låg 350 sjuka i asiaten på regementet. »Båda läkarna har drabbats av influensan, liksom den övriga sjukhuspersonalen. Samtliga har emellertid fått jobba sig igenom sjukdomen«, skrev tidningen.

Sjuksköterskornas arbetssituation nämndes över huvud taget inte i tidningarna. Däremot beskrevs hur jourläkarlinjerna på sjukhusen utökades när pandemierna grasserade som värst.

Även samhället i övrigt drabbades av att så många människor på kort tid insjuknade. Den 29 oktober 1957 meddelade dn att asiaten hade nått sin kulmen i Stockholm med över 90 000 sjuka, mot 300000 i hela landet. Men av tidningsskriverierna att döma var det värsta som hände att spårvagnarna gick färre turer i Stockholm eftersom så många av konduktörerna låg hemma och kurerade sig. »Nu får stockholmarna lära sig att gå«, löd en av rubrikerna i Expressen.

En viktig skillnad mot då är att vi i dag har betydligt mer slimmade organisationer med minimalt antal anställda och att mycket är beroende av att våra datasystem hålls i gång. Vad händer till exempel på ett företag, ett kärnkraftverk eller stort sjukhus vid ett datorhaveri om alla dataexperterna ligger hemma i influensa?

- Jag kan bara gå till min egen organisation här på labbet. Det räcker med att några av oss insjuknar samtidigt för att verksamheten ska påverkas kraftigt, säger Fredrik Elgh.