Jag har alltid känt att nåt inte har stämt fast jag inte har vetat vad, bara känt mig väldigt, väldigt stressig. Har aldrig kunnat koppla av. Det har varit full fart. När det inte har hänt någonting har jag känt mig deprimerad.«

Vi sitter i den svarta skinnsoffan hemma i Pers (fingerat namn) enrummare. Han bor på nedre botten i ett hyreshus i Lysekil. Utanför entrén står hans eu-moppe uppställd. Körkortet har han blivit av med sedan han för en tid sedan ertappades med att köra bil haschpåverkad.

– Jag började röka hasch när jag var 15. Fram till dess hade jag haft det jobbigt i skolan. Jag hade alltid en känsla av att inte passa in, blev mobbad och hade över huvud taget svårt med kompisar. Att jag så lätt blev arg gjorde inte saken bättre. Cannabisen hjälpte mig. Det gjorde mig lugn. Plötsligt började allt gå väldigt bra för mig i skolan.

Med under intervjun finns psykiatrisjuksköterskan Håkan Olsson som är case manager åt Per.

– Det har varit bra att prata med Håkan. Han har fått mig att förstå min egen problematik. Jag visste ingenting om adhd, men nu har jag läst lite om det. Jag känner igen väldigt mycket och förstår äntligen varför jag är som jag är.

Håkan och Per kom i kontakt med varandra för lite drygt två år sedan. Per hade fått allt svårare att hantera stressen och det höga arbetstempot på det företag där han arbetade som konstruktör. Än sämre blev det efter att han skadade ryggen och blev sjukskriven.

Enligt Per accepterade inte arbetsgivaren att han stannade hemma, trots ryggsmärtorna. Om han inte kom tillbaka till jobbet skulle han få sparken. Per gjorde som chefen sa, men hade svårt att acceptera situationen.

– Det blev för mycket. Till slut sket jag i allting. Jag tänkte att antingen slår jag ihjäl chefen eller så tar jag mitt eget liv, säger Per.

Kuratorn på jobbet ordnade en tid åt honom hos en psykiater. När läkaren fick klart för sig att Per missbrukade cannabis ombads Håkan Olsson att bli hans case manager.

– Jag anade tidigt att det var adhd Per led av. Problemet var att få tid till en neuropsykiatrisk utredning. Så länge som Per missbrukade var det meningslöst att göra en sådan.

Dessutom föreslogs att Per skulle få prova det centralstimulerande läkemedlet Concerta. Men det gick inte att sätta in förrän Per hade kunnat visa att han hade varit drogfri i minst sex månader (numera räcker det med tre).

Per är själv kritisk till att han var tvungen att vänta så länge på att få sin medicin.

– När jag slutade med hasch började jag må som när jag var liten och hatade mitt liv.

Per sa upp sig från sitt jobb. Vid ett återfall i missbruket vägrades han sjukskrivning. När han väl blev sjukskriven igen betraktades han som arbetslös av försäkringskassan. Socialen nekade honom pengar eftersom han räknades som missbrukare. Högarna med oöppnade kravbrev och räkningar växte. In i det längsta dolde han detta för sin case manager, som i början mest fokuserade på drogfriheten.

När det gick upp för Håkan Olsson hur stora de ekonomiska bekymren var bildade han tillsammans med Per och hans mamma ett resursteam där en representant från försäkringskassan och en för socialen ingår. De har nu tillsammans rett ut situationen.

Case managerns roll kan liknas vid båtsmannen som försöker få besättningen i båten att dra åt samma håll. I Pers fall är det Håkan Olsson som sitter vid rodret.

– Som bäst känns det när jag kommer så nära patienten att vi tillsammans fattar gemensamma beslut, när det går framåt och alla i resursteamet handlar i linje med patientens utvecklingsplan.

Men Håkan Olsson har också en roll som behandlare.

– I Pers fall har det mest handlat om att träna stresshantering och att utifrån ett kognitivt perspektiv försöka hitta strategier som underlättar för honom i vardagen.

I somras fick Per påbörja sin medicinering med Concerta. Men det dröjer ännu ett tag innan han är uppe i full dos.

– I dag mår jag hyfsat bra och kan ta hand om vardagen. Mitt mål är att kunna börja jobba igen.