Den 20-åriga kvinnan hade haft sammandragningar i ett dygn då hon kom till förlossningen i vecka 41+5. Trots täta smärtsamma sammandragningar var livmodermunnen bara öppen en centimeter, kraftigt bakåtriktad och förlossningen i latensfas. Nio timmar senare var det fullvidgat men värkarna var kortare och glesare. Kvinnan hade då fått ryggbedövning med god effekt och syntocinondropp.

Någon timme senare hade patienten krystningskänsla fast fosterhuvudet stod relativt högt upp. Man försökte med yttre press men kvinnan bad dem att sluta eftersom hon tyckte att det var obehagligt. Då utdrivningsskedet hade pågått i över tre timmar beslutade man att förlossningen skulle avslutas och läkaren valde att göra det med sugklocka.

Extraktionen krävde tolv dragningar och tog 16 minuter. Barnet fick normal Agparscore och hade normal blodgas i naveln men kvinnan fick en total sfinkter­ruptur grad 4. I efterförloppet uppstod fistelbildning och kvinnan remitterades till kirurgklinik för operation.

Kvinnan anmälde läkaren och två barnmorskor till Ansvarsnämnden. Hon och sambon hade skrivit en födelseplan där de bland annat sa att de inte ville ha någon student med under förlossningen, ändå hade barnmorskan en student med sig och kvinnan tyckte att det var svårt att säga nej i det läget.

Hon fick lägga sig i gynläge, något hon inte ville och inte tror på. Barnmorskan förde ingen diskussion med kvinnan och hennes sambo, de fick inga förklaringar eller alternativ och kände sig överkörda. De tyckte att barnmorskan verkade irriterad. Sedan bestämdes det mot kvinnans vilja om sugklocka och då fick hon inte krysta längre. I förlossningsplanen hade hon skrivit att hon önskade kejsarsnitt vid komplikationer.

Efter förlössningen gjordes en ny bukpress. Kvinnan försökt då ta bort barnmorskans händer men blev åthutad. Det kändes både kränkande och oetiskt.

Den ena barnmorskan svarade att det är en balansgång att leda, stödja och lotsa en kvinna genom hennes födande. Vid komplikationer eller hotande sådana kan det ibland vara nödvändigt att vara bestämd.

Ansvarsnämnden anser inte att någon av de anmälda har gjort något fel men är kritisk till att läkaren inte kompletterade den standardiserade operationsberättelsen med egna värderingar och inte beskrev det långdragna förloppet närmare. Nämnden påpekar också att risken för skador vid sugklockeoperationer minskar om kvinnan får krysta ut barnet själv i slutskedet (hsan 2006/1693:b3).

KOMMENTAR: Gott bemötande borde ingå i yrkeskraven
– Rädsla och upplevelse av negativt bemötande går som en röd tråd genom fallet, kommenterar Marie Berg, barnmorska, docent och lektor i reproduktiv och perinatal hälsa vid Sahlgrenska akademin i Göteborg.

Kvinnan ansåg att hennes rädsla inte togs på allvar medan mvc-barnmorskan hävdade att den inte var värre än hos andra förstföderskor.

– Kvinnan ville ha hjälp för sin rädsla. Att barnmorskan bedömde den som normal är irrelevant för den enskilda kvinnan, varje individ är unik och borde behandlas så.

Finns det en födelseplan är det viktigt att personalen läser den, påpekar Marie Berg. Förlossningsbarnmorskan gjorde inte det och missade därför bland annat att kvinnan inte ville ha någon student närvarande.

– Det blev fel redan från början ochen dålig start kan vara svår att
reparera. Dessutom kände kvinnan sig kränkt och överkörd flera gånger under förlossningen.

Varken Socialstyrelsen, Ansvarsnämnden eller den föredragande läkaren kommenterar det bemötande paret upplevde sig ha fått.

– Det är beklagligt för det visar att man inte tar något helhetsgrepp i sina bedömningar. Varför ingår inte en skyldighet att skapa bra möten i kraven i yrkesutövningen? Värderingsförmåga och förhållningssätt är numera ett av tre mål i utbildningarna, vid sidan av kunskap och förståelse samt färdighet och förmåga.