Långvarig sjukhusvård för sepsisartrit
Patienten ansåg att den dåliga sårläkningen var sjuksköterskans fel och att det var den som ledde till att hon fick sepsisartrit i höger knä.
En 61-årig multisjuk patient led av diabetes, kraftig övervikt och sedan 35 år av kronisk ledgångsreumatism. Hon hade opererats flera gånger och hade proteser i knän och höfter. Hennes ben var ofta mycket svullna och sedan flera år hade hon av och till sår på benen.
I juni fick patienten ett nytt smärtande sår på insidan av höger häl. Hon kontaktade sjuksköterskan i hemsjukvården, berättade att benen vätskade mycket och att hon var rädd att få rosfeber. Kvinnan bad om penicillin men sjuksköterskan rådde henne att i stället ta vätskedrivande medicin. Hela hösten hade kvinnan mer eller mindre problem med såret och andra smärtande sår.
I slutet av november hade 61-åringen sådana smärtor att hon behövde ambulanstransport till sjukhuset. Där konstaterades sepsisartrit i höger knä.
Patienten anmälde sjuksköterskan till Ansvarsnämnden och berättade att hon hade fått ligga kvar på sjukhuset i tre månader och inte slutat sin penicillinbehandling förrän efter elva. Hon hade flera gånger klagat på smärtor i foten och bett om penicillin. Om sjuksköterskan hade lyssnat på henne skulle såret ha blivit bättre skött, hävdade kvinnan. Händelsen har inneburit mycket lidande och kvarstående problem med sömnstörningar och panikångest.
Sjuksköterskan redogjorde i sitt yttrande för den sårbehandling hon gav under hösten. Veckan före sjukhusinläggningen var såret på högerbenet bara 1,5 cm i diameter.
Ansvarsnämnden skriver att patientens återkommande sår sedan flera år sköts av distriktssköterskor och hemtjänstpersonal med delegation. Sjuksköterskan har kontaktat läkare så snart något avvikande har dykt upp och läkaren har skrivit ut antibiotika vid flera tillfällen. Sjuksköterskan har också försökt få en god kompression genom att linda kvinnans ben.
Enligt nämndens ordförande som har beslutat i ärendet är det inte visat att såret på fotknölen eller fel behandling av såret var inkörsporten till den septiska artriten. Sjuksköterskan frias men patienten är inte nöjd och har överklagat beslutet till Länsrätten (HSAN 2006/3527:A2).
KOMMENTAR:
Hon var en riskpatient
Den här patienten borde ha remitterats till specialist. Både när såret inte läkte och för att hon var en riskpatient, kommenterar sjuksköterskan och medicine doktorn Britt Ebbeskog på Karolinska institutets omvårdnadssektion.
I journalen står det att såret har minskat.
– Men det står ingenting om mätning av såret, att man har ritat av det, eventuella nekroser och gul fibrin, eller odling.
– Det finns fasta kvalitetsindikatorer på vad som bör göras. Till exempel ska diagnos fastställas utifrån att patienten har ett sår. Har de kontrollerat den arteriella cirkulationen med doppler? Vid grav insufficiens är kompression kontraindicerat. Jag vet att den kunskapen saknas i många kommuner.
– Patientens komplexa sjukdomshistoria med både diabetes och reumatism ökar avsevärt riskerna för att sår ska uppstå. Kvinnans övervikt är en annan faktor som påverkar. Den kanske gör att hon rör sig mindre och det påverkar också cirkulationen till det sämre.
– Sjuksköterskan har heller inte lyssnat när patienten har klagat över smärtor. Genomgående i studien Jag är mer än ett bensår i min avhandling från 2001 var att personalen inte lyssnar på sådant och kommentarer som »sår kan man inte ha ont av«. Men speciellt sår med arteriell påverkan, som diabetespatienter ofta har, kan göra fruktansvärt ont.