Efter att ha blivit överfallen och slagen tog 17-åringen bussen in till stan. Det var mitt i natten och väl i centrum ringde en kompis efter ambulans.
Pojken hoppade på ett ben fram till de båda sjuksköterskorna. De konstaterade att han hade ont i ena benet men ansåg att han kunde ta taxi. Pojken hade inga pengar men lånade av kompisen och åkte till sjukhuset. På akutmottagningen skickade ortopedläkaren honom vidare till universitetssjukhuset. Skadan i benet visade sig vara en mycket komplicerad knäfraktur.

Pojken anmälde sjuksköterskorna till Ansvarsnämnden. Han hävdade att han förutom i knät också hade ont i ryggen och huvudet och att kompisen hade fått bära honom. Enligt 17-åringen hade de läkare han träffat blivit bestörta och sagt att han inte borde ha rört benet. Efter operationen fick han först inte använda benet på tre månader, sedan följde en påfrestande rehabilitering med sjukgymnastik i ett halvår.

Sjuksköterskorna uppgav att pojken hade förnekat andra smärtor än de i benet. Han hade väntat en timme efter misshandeln med att ringa efter ambulans. Att sakna pengar är inget kriterium för ambulanstransport och han hade hoppat fram till dem. De skrev att de trots lång erfarenhet av liknande skador aldrig anade frakturen och hävdade att pojken hade lågprioriterats på sjukhusen också. Det visade enligt dem att symtomen var svårbedömda.
Efter händelsen har enheten diskuterat vilka fakta de bygger sina beslut på och kommit fram till att de måste hitta ett bättre sätt att ställa frågor till liknande patienter. Sjuksköterskorna skrev att de har blivit hårt åtgångna i de lokala medierna. Nya riktlinjer för bedömningar av ambulansbehov ska tas fram. Till dess kommer alla att bli transporterade oavsett om de bedöms ha behov av det eller ej.

Nämnden konstaterar att pojken hade avsevärda skador. Ambulanstransport hade varit lämpligt. Men journalanteckningar från de två sjukhusen visar att det var svårt att bedöma skadans omfattning. Nämnden anser därför att ambulanssjuksköterskornas beslut var rimligt. Patientens överklagan har avslagits. (hsanb 2006/3493:a2).