För någon vecka sedan slog Anders Tegnell på Socialstyrelsen fast att det inte finns någon lista över kända personer som ska prioriteras i den kommande massvaccinationen. Inte kungen och inte Fredrik Reinfeldt.

Jag tycker det är skönt att en myndighetsperson, och kanske 2009 års mest kända svensk, så rakt på sak uttalar sig om en av demokratins och svensk sjukvårds grundprinciper – likabehandling. För enligt min erfarenhet svassas det något bedrövligt för kända personer i vården, det fixas och ordnas med enkelrum och gräddfiler så fort en c-kändis kommer in över en sjukhuströskel.

För några år sedan hade jag en känd svensk sångerska som patient. Hon fick ensam ockupera ett tvåbäddsrum i ena änden av avdelningen och strödde sladdriga landstingstrosor och glättiga damtidningar omkring sjukhussängen. Det går givetvis att säga att det var av hänsyn till de andra patienterna som hon »isolerades« men om en mindre känd patient hade haft liknande divalater är jag hyfsat säker på att de inte hade tolererats.

En annan gång tog jag hand om en känd tv-personlighet på akuten. Med hänsyn till hur besvärligt det måste vara att vara känd och skylta med att man är sjuk i ett väntrum slussades han snabbt till en lugn enkelsal. Om de andra patienterna i väntrummet tyckte att det var roligt att skylta med sin sjuklighet var det ingen som frågade.

Sedan finns det en annan typ av kändisar i vården. Den rödbrusige och alkoholberoende mannen som inte har någon annanstans att sova än på britsen på akuten när det blåser kallt och är februari utanför sjukhusväggarna. Damen med kol som de få minuter varje natt hon kan sova gör det hukad över sängbordet med syrgasen sakta väsande i näsan och handen kring inhalatorn.

Personer som är kända i vården för att de har ett stort och frekvent vårdbehov och därför behöver en extra filt eller de där extra fem minuterna av ens tid. Det är skillnad på kändisaroch kändisar.