Förra sommaren föddes Olivia, 15 veckor för tidigt. Lina hade hunnit arbeta som sjuksköterska i ett halvår när hon i graviditetsvecka 25 kände att fosterrörelserna blev allt svagare. Ultraljudet visade att det inte var något flöde i navelsträngen och det blev akut kejsarsnitt. Olivia var tillväxthämmad, 30 centimeter lång och vägde 630 gram, och hade stora svårigheter att andas.

Efter förlossningen väntade många veckor och månader av oro – stundom panik – för mamma Lina och pappa Andreas. När personalen sa att Olivia var svullen blev Linas reaktion: Var? Varför? Sepsis? Vad får hon? Urindrivande? Me­dan Andreas hörde och tog till sig att den lilla människan Olivia var svullen. Men Lina ville ha all information som fanns att få om henne, som hon skulle ha fått som sjuksköterska.

– Jag kunde inte acceptera att de stängde in sig och rondade mitt barn. Jag tänkte att om personalen inte har förmåga att se mig som expert på mitt eget barn, så väljer jag att vara sjuksköterska i stället för mamma. Om de ser mig som sjuksköterska kommer de också att förhålla sig så, informera mig tidigare och prata med mig. När det blir kris säger de det och informerar mig.

Att vara sjuksköterska blev också ett sätt för Lina att hantera den egna krisen. Det var lättare än att vara mamma.

– Så när Olivia fick sin fjärde sepsis och blev intuberad, förhöll jag mig som sjuksköterska – för att inte gå sönder. Jag kunde gömma mig lite bakom att prata värden och provsvar i stället för att vara mamma till den lilla flicka som jag ännu inte hade hunnit lära känna.

Hon såg hur andra föräldrar litade på personalen på ett sätt som hon själv inte kunde och tycker själv att hon var väldigt krävande – medveten om att hon i det använde sin kunskap.

– Man tror väl att personalen kan allt, men jag vet att de inte är mer än människor; att mycket är kvalificerade gissningar.

Lina upplevde också att personalen tyckte att hon var besvärlig när hon krävde att få veta mycket. Men ändå var det en främmande tanke när en annan förälder sa: »Att du vågar vara så ifrågasättande mot personalen – de ska ju vårda ditt barn.« Hon hade aldrig funderat på möjligheten att hennes uppträdande skulle påverka vården negativt.

Lina kunde helt enkelt inte tänka bort den kunskap hon som sjuksköterska har och bara vara mamma. I stället såg och tolkade hon alla tecken och litade på sin bedömning när något förändrades. Därför upptäckte hon också varje sepsis innan symtomen kom.

Lina har funderat mycket på hur hon blev bemött under vårdtiden och hur hon själv skulle ha tänkt och gjort som sjuksköterska. Och hon har till slut kommit fram till att även om vården hade en del brister var den egentligen adekvat.

Hon har också lärt sig mycket om sig själv. När hon frågade sjuksköterskorna om de trodde att Olivia skulle dö svarade alla att de inte visste, men att de inte trodde det. Och det tyckte hon var okej. Men själv hade hon som sjuksköterska inte vågat svara utan hänvisat till en läkare.

– Jag trodde att ett svar från mig som sjuksköterska skulle vara avgörande för patienten eller de anhöriga. Men nu vet jag att det är tillåtet att också vara människa. Och att jag kan säga att »jag finns här och du kan prata med mig«.

Hon vet också att man ibland kan behöva garantier. När Olivia drabbades av sin fjärde sepsis sa en läkare »det här är hennes sista infektion, jag lovar att du kommer att få åka hem om tre månader«.

– Just då var det precis vad jag behövde för att jag inte skulle rasa ihop. Det var rätt även om han ju egentligen inte kunde garantera det.

Det fanns en period under vårdtiden på barnintensiven i Linköping när Lina inte trodde att hon skulle kunna fortsätta att arbeta som sjuksköterska, men nu känner hon att erfarenheten har stärkt henne i den rollen – men med förståelse för hur det är att vara patient eller anhörig. Hon har blivit mer öppen och tillåtande både mot sig själv och mot andra och kommer inte att vara så snar i att döma patienter och anhöriga.

Och hon tror inte att hon kommer att känna sig handfallen även om hon inte har allt som krävs för att lösa en situation.

Linas syn på sjuksköterskeyrket har förändrats och begrepp som vårdutveckling och kvalitetssäkring likaså. De är nu glasklara för henne – och viktiga.

– Jag har insett att det är farligt att slå sig till ro och tänka att så här gör vi här. Så tänkte jag inte tidigare.

Det har varit bra för Lina själv att ha och kunna använda sin sjuksköterskekunskap; när Olivia var 15 veckor och det var dags att åka hem, en dag efter hennes planerade födelsedatum, kunde Lina lita på sig själv och på att hon skulle kunna hantera situationen med ett fortfarande väldigt litet och allvarligt sjukt barn.Men familjen har en livlina. En kontaktsjuksköterska på barn-lah i Motala får Lina och Andreas att känna sig som experter på sitt eget barn.

– Hon är alltid tillgänglig som människa: hon bekräftar det vi ser och känner. Hon har erfarenhet och kunskap som hon delar med sig av, men tror också på vår förmåga.

Eftersom Olivia har varit så infektionskänslig har familjen levt i en påtvingad isolering och inte träffat andra familjer med barn. Genom att kontaktsjuksköterskan och barnmottagningen har visat att det är okej att vara föräldrar på det sättet har Lina och Andreas kunnat slappna av. För Lina betyder det att hon kan vara mamma till Olivia i stället för sjuksköterska.

Nu har det gått en tid och Lina har fått perspektiv på Olivias första tid. Det fanns stunder när hon blev oerhört provocerad av mammor på avdelningen som gick i sina blå rockar med barn på ett och ett halvt kilo som bara hade matsond. Vad hade de att oroa sig för? Sedan dess har Linas bästa väninna fött ett friskt fullgånget barn och Lina har insett att väninnan var precis lika orolig som hon själv har varit.

– Upplevelsen och känslorna är precis desamma. Och det värsta är inte att ett barn behöver syrgas eller måste genomgå en öppen hjärtoperation. Det värsta är om barnet dör. Så tänker jag nu.