Sjukvården använder i dag många olika material som kommer i kontakt med blod, både inuti och utanför kroppen. Några exempel är material i mekaniska hjärtklaffar, konstgjorda kärl, dialysutrustningar och hjärt-lungmaskiner. Problemet är att blodet reagerar på dessa material precis som om de vore kärlskador som behöver täppas till och börjar levra sig.

– Olika material påverkar blodet olika mycket. Helst skulle man vilja hitta alternativ som blodet inte reagerar på alls, säger Lars Faxälv, medicine doktor i klinisk kemi vid Linköpings universitet.

I sitt avhandlingsarbete har han utvecklat två metoder för att kunna studera hur blod reagerar på främmande materia, dels när blodet står stilla, dels när det är i rörelse. Med hjälp av en kamera kan man se exakt var koagulationen börjar och hur den breder ut sig.

– Om båda metoderna används tillsammans får man en väldigt bra bild av vad som händer när ett material kommer i kontakt med blod, säger han.
Lars Faxälv har också testat två nya svenska material med gott resultat. Det ena är ett ytbeläggningsmaterial som har tagits fram vid Linköpings tekniska högskola. Materialet är en tunn gel som innehåller polyetylenglykol (peg) och kan användas som ytbeläggning på i stort sett vilket annat material som helst. I första hand är det dock tänkt att användas utanför kroppen, till exempel i biosensorer.

– Som tänkbar sensoryta fungerade det extremt bra i testerna. När vi lade blod på hände i princip ingenting, säger Lars Faxälv.

Ytbeläggningsmaterialet fungerade bra även när blodet var i rörelse. Men innan det kan börja användas inne i kroppen krävs betydligt fler studier, poängterar Lars Faxälv.

– Materialet bryts ned efter en tid. Man måste kontrollera att det inte bildas några gifter som kan spridas i kroppen.

Det andra materialet är en cellulosa som produceras av bakterier och har utvecklats vid Chalmers tekniska högskola i Göteborg. Det används i en ny typ av kärlgraft. Lars Faxälv har jämfört det med andra vanliga kärlgraftsmaterial som goretex och dacron.

– Det såg också bra ut, men fler tester är förstås nödvändiga.
Att försöka få fram bättre material till implantat är mycket viktigt, anser Lars Faxälv.

– I dag måste en patient som exempelvis har fått en mekanisk hjärtklaff äta Waran resten av livet. Konstgjorda kärl som har suttit i några år blir oftast igenkloggade av levrat blod och måste bytas ut.

Även de biomaterial som används utanför kroppen behöver förbättras.

– Om man till exempel kör blodet genom en hjärt-lungmaskin vid en operation aktiveras koagulationssystemet. Patienten måste därför alltid få stora doser antikoagulantia. Det är förstås inte bra eftersom risken för blödningar ökar.

I dag används i princip inga material som inte påverkar blodet alls. Men även om det skulle gå att få fram sådana material skulle de ändå inte vara lika bra som kroppens egna kärlväggar, som har antitrombotiska egenskaper.
– Det bästa vore om man hittade ett material som gjorde att kärlväggen kunde återskapas och växa över materialet som sedan bröts ned, säger Lars Faxälv.