»Man måste våga höja rösten«
Barnet skrek, mamman bara grät och pappan satt som en robot. Tack vare en snabb nödplan räddades familjen ur krisen — innan barnmisshandeln var ett faktum.?— Jag önskar att fler vågade handla efter eget huvud, säger barnsjuksköterskan Maria Harlin.?
Direkt när hon lyfte luren förstod hon att det var allvar. Mamman bröt ihop i telefonen och journalen andades uppgivenhet, ingen visste längre vad de skulle göra med den lilla pojken som bara skrek och skrek. ?
Trots att det inte fanns tid för något besök på flera veckor, lade Maria Harlin allt annat åt sidan och lät föräldrarna komma redan dagen därpå. Det visade sig att de var på gränsen till sammanbrott och hade börjat tappa känslorna för sin son. Förbjudna tankar om att skada honom hade letat sig in och till slut sade pappan »ja, jag tar i honom hårdare än jag borde«. Hemma fanns också en liten apatisk storebror.?
– Det hade kunnat sluta riktigt illa, säger Maria Harlin som arbetar vid Astrid Lindgrens barnsjukhus, mottagning Serafen.?
Hon hade inget vårdprogram att hålla sig i, inga givna rutiner. I stället utgick hon från sin egen erfarenhet av att en gång ha varit en utmattad småbarnsförälder och lade tillsammans med familjen upp en konkret överlevnadsplan, dag för dag, för hur mamman skulle klara helgen själv när pappan åkte på tjänsteresa. Då allt skulle ställas på sin spets. Under det timslånga besöket kartlade de hennes sociala nätverk och gjorde ett superkonkret schema över vem som kunde rycka in var, komplett med nödplaner att ta till om inget annat skulle hjälpa. Dessutom skulle hon ha löpande telefonkontakt med Maria Harlin.??
Detta var inte den första gången som Maria Harlin gick utanför ramarna, varken i yrkeslivet eller privat. När skolan som hennes två söner går i betedde sig illa gentemot eleverna, drog hon sig inte för att driva ärendet ända upp till Skolverket.?
Maria Harlin beskriver sin starka övertygelse att göra det hon tror på. Hon tycker att det finns en utbredd konflikträdsla i Sverige, inte minst i vården där Jantelagen och konsensustänkande får råda. Man skolas in i att inte lägga sig i.
– Vi är rädda för att ta plats och höja rösten. Men det måste man i det här jobbet, säger hon.?
Har du alltid vågat det??
– Ja, jag är nog sådan som person. Jag försöker att inte vara så himla rädd och man kommer till en punkt när man måste gå sin egen väg för att orka leva med sig själv. Om ingen vågar säga ifrån blir det outhärdligt.?
Det behöver inte alltid handla om att ta strid, däremot att kunna somna gott om kvällen med vissheten om att ha gjort det rätta. Som när Maria Harlin via jobbet kom i kontakt med en tonåring med svår anorexi. Familjen snurrade runt, runt i vården utan att komma någon vart. Plötsligt blev flickans situation akut. ?
– Sjukhuset erbjöd dem en tid om en månad, de tyckte att det var ett snabbt omhändertagande. Men jag såg dem och lät dem komma en gång i veckan, säger Maria Harlin.??
Det fanns inte så mycket rent medicinskt som hon kunde göra för dem och läkarkollegerna sade nej. Men Maria Harlin stod på sig och ställde upp som ett psykologiskt stöd under veckorna av väntan. Samtalade lite, tog blodtryck och puls, visade att hon fanns där.?
– Ibland handlar det om att vara lite mänsklig också, säger hon.?
Det är fotografen Marco Gustafsson som ser det först. Den snabba blixten i ögonen som flammar upp när hon blir engagerad. Annars är det lätt att tro att hon alltid är den där lugna och vänliga filbunken som ibland dröjer lite extra med svaren för att tänka efter. Man anar kraften som finns där inne, Sundsvallsdialekten som kommer fram när hon blir arg och ett driv som kostar på. Åtminstone säger hon det själv.?
– Det är en frustration, jag skulle vilja göra så mycket mer. Samtidigt är det en skör balansgång mellan engagemang och självutplåning. När hon jobbade på barnakuten och träffade misshandlade barn, brukade hon ringa hem för att kolla läget. Sönerna visste dock vad det egentligen handlade om – en kram på distans:?
»Ja, mamma. Vi vet att du älskar oss.«??
På ett sätt är det ett misslyckande att vi träffas igen. Det här är andra gången som jag intervjuar Maria Harlin om spädbarnsmisshandel, helt enkelt för att det finns så förtvivlat ont om goda exempel. Mitt uppdrag var att hitta en helgjuten arbetsplats och skriva om den, exempelvis en barnavårdscentral eller en akutmottagning som verkligen arbetar aktivt och förebyggande med barn som far illa. Där alla kan varningstecknen på sina fem fingrar och det är självklart att se och agera. Men hur jag än letade hittade jag inget sådant ställe. I stället fann jag lokala eldsjälar, punktinsatser och brandkårsutryckningar när det är för sent, när barnet redan har fått skador på kroppen eller i själen.?
– Många barnsjuksköterskor viker sig flera varv för att föräldrarna ska känna sig trygga, men när det gäller barnmisshandel är inte alltid ansträngningarna lika stora, säger Maria Harlin.?
Givetvis är det läkaren som har det medicinska ansvaret och man måste samråda med kollegerna, men Maria Harlin önskar att det vore okej att handla mer efter eget huvud. ?
– Som sjuksköterska har jag ändå min legitimation och möjlighet att agera, säger hon.?
Men förebyggande arbete är jobbigt. Kostar tid och pengar och ger inte alltid mätbara resultat. Dessutom är det inte särskilt glamouröst och står först på stryklistan i spartider. Eller? ?
Maria Harlin håller inte med. ?
– Det behöver inte vara så märkvärdigt. Det handlar mer om att få in ett synsätt, säger hon.??
På halvtid handleder hon studenter på specialistutbildningen till barnsjuksköterska. Då pratar hon alltid om att det lilla samtalet kan göra stor skillnad och låsa upp tabun så att föräldrarna vågar berätta hur det egentligen är. Om man satsar tio minuter extra på en orolig mamma redan från start, kan det tjänas in i slutänden eftersom hon inte behöver komma en gång till. ?
Maria Harlin skulle vilja införa mer kunskap om barnmisshandel och prevention redan i grundutbildningen och att studenterna generellt sett tränas i att våga bryta konsensustänkandet och höja sin egen röst. Hennes förhoppning för framtiden är att det ska bli lika naturligt att ta upp barnmisshandel med föräldrarna som exempelvis rökning eller alkohol. Som i usa.??
Hur gick det då för den slutkörda familjen som fick en nödplan? Bra, i alla fall inledningsvis. »Om jag inte hade fått prata igenom det här vet jag inte vad som hade hänt«, sade mamman vid återbesöket, fortfarande genomtrött men för första gången med en gnutta hopp.