RAKT INI SMITTHÄRDEN

Den nya influensan och resistenta bakterier har kastat Johan Carlson in i rollen som ny generaldirektör på Smittskyddsinstitutet, smi. Men han tar jobbet med ro. »Den stora skillnaden är att jag behöver bära slips oftare.«?

Johan Carlson tar av sig skinnhandskarna innan han tar i hand.

– Det var kallt och snö i Uppsala i morse. Handskarna har ingenting med minskad smittspridning att göra, säger han.

Vi möts på centralstationen i Stockholm, en idealisk plats för smittspridning. Men den förväntade influensatoppen har uteblivit, eller åtminstone försenats. Det »nakna« handslaget till trots är Johan Carlson noga med att understryka att handhygien fortfarande är en viktig åtgärd. Men han bär själv inte med sig handsprit och har egentligen inte förändrat sitt beteende så mycket.

 – Jag nyser normalt sett inte folk rakt i ansiktet heller.

Att den nya influensan skulle bli en stor och viktig uppgift för smi var klart redan innan han tackade ja till jobbet som generaldirektör och spelade inte in i hans beslut. Däremot har den inneburit att han snabbare kommit in i arbetet.

– Man får känna lite vad organisationen går för när man är ny, samtidigt tar influensan mycket tid. Men det är bara att gilla läget, det finns inget alternativ.

Johan Carlson gillar läget som hans nya arbete har försatt honom i. Även om han inte prioriterar några specifika områden inom smittskyddet sticker han inte under stol med att problemet med antibiotikaresistenta bakterier kräver mer uppmärksamhet. Frågan är enligt honom tre­delad. Antibiotikaresistensen i sig är ett område där det fortfarande saknas »oerhört mycket kunskap«. Vårdhygien är en del som är viktig oavsett om det finns resistenta bakterier eller inte. Slutligen är överförskrivningen av antibiotika ett problem, då det är där som resistensen »triggas«, men där ligger det stora hotet inte i den inhemska förskrivningen utan det kommer utifrån.

– Sammantaget måste vi satsa mer på det området, det är min bestämda uppfattning.

Men satsningar kräver pengar eller omfördelning av resurser, och då anslagen inte har höjts kommer Johan Carlson att vara tvungen att avsluta projekt och flytta personal inom smi. Vilka vet han inte ännu.

Ett annat område som ligger Johan Carlson varmt om hjärtat är u-landsfrågor. Han har arbetat med forskning kring malaria i flera afrikanska länder och skrev 1993 sin avhandling om malaria och tropiska sjukdomar. Precis som så många andra tycker han att det känns orättvist att vi i Sverige har möjlighet och råd att syssla med sjukdomar som man inte kan hantera i vissa utvecklingsländer.

– Utvecklingsländerna sitter fast i en besvärlig situation och visst är det en resursfråga. I grunden skiljer sig det här området inte alls från den klassiska i-land u-landsproblematiken, säger han med tanke på att det faktiskt finns behandling mot både de tuberkulos- och malariaepidemier som dagligen kräver tusentals liv.

Även om smi är engagerat i flera biståndsprojekt är det i grunden en nationell myndighet.

När Johan Carlson utnämndes till generaldirektör sa han att smi måste bli mer flexibelt för att på ett bättre sätt kunna möta nya problem som hiv, sars och legionella. Sjukdomar som i många fall inte ens var beskrivna när han själv läste medicin för 30 år sedan.

En liknande slutsats kom också smittskyddsutredningen fram till, som fem dagar innan Johan Carlson formellt tillträdde som generaldirektör landade på regeringens bord. I utredningen föreslås även att smi mer eller mindre ska läggas ned till förmån för en ny myndighet, Smittskyddsmyndigheten.
Johan Carlson öppnar i smi:s remissvar på utredningen inte bara dörren för en ny smittskyddsmyndighet utan för något ännu större, en folkhälsomyndighet. En myndighet som i teorin skulle innebära en sammanslagning av Folkhälsoinstitutet, smi och delar av Socialstyrelsen.

– Det vore spännande och korsbefruktande att på så sätt samla medicinsk, socialmedicinsk, juridisk och beteendevetenskaplig kompetens under ett tak.

Liknande myndigheter finns i flera europeiska länder där begreppet »public health« innefattar smittskydd och inte är lika smalt som det är i Sverige. I många av de länderna är det också den myndigheten som hanterar frågan om den nya influensan.

– Men så är det inte i vårt land och därför haltar det lite, säger Johan Carlson.
Han tycker att våra grannländer Norge och Finland verkar nöjda med sina folkhälsomyndigheter samtidigt som han understryker att en folkhälsomyndighet inte är en akut fråga utan snarare en spännande modell att titta på.

Att smi ska förändras har regeringen däremot redan slagit fast och Johan Carlson håller med om mycket av det som smittskyddsutredningen kommer fram till.

– I grunden är det rätt, man måste reformera smi och ge den nya myndigheten en ökad bredd.

Den nya myndigheten ska, enligt utredningen, ta över viss smittskyddsverksamhet och kompetens som i dag finns på Socialstyrelsen, något Socialstyrelsen i sitt remissvar ansåg direkt olämpligt. Johan Carlson, som i flera år varit avdelningschef på Socialstyrelsen, håller med sin forna arbetsgivare.

– Utredningen föreslog i princip att Socialstyrelsen inte skulle ha någon kompetens på smittskyddsområdet utan förlita sig helt på en annan myndighet. Jag tror inte på en sådan ordning, varje myndighet måste ha kompetens för det man gör.

Han anser att smi:s och Socialstyrelsens samarbete fungerar bra och att de olikheter som återfinns i myndigheternas remissvar till utredningen snarast är formella och inte återspeglar någon revirstrid.

Johan Carlson har länge tyckt om och arbetat med lednings- och styrningsfrågor.

– Man är road av olika saker och det är min grej att jobba med de här frågorna. Sedan är det inte bara administration på smi utan även spännande medicinska frågor.

Den nya influensan har efter presskonferenser, tidningsartiklar och nyhetsinslag gjort smi:s nye generaldirektör till ett känt ansikte för många svenskar. En uppmärksamhet som inte direkt stör honom, men den tar tid från annat arbete.

– Sedan längtar jag inte efter att sitta i en tv-soffa på morgonen, roligare kan man väl ha.

Johan Carlson tycker inte att han saknar att arbeta kliniskt även om han trivdes under den tid han gjorde det.

– Det är alltid ett trauma för sjukvårdspersonal att bestämma sig för att man ska lämna kliniken. När jag gjorde det hattade jag först hit och dit men nu tycker jag att jag har ett otroligt spännande jobb.