Om kolleger som flytt yrket berättade Ingela Forsberg, biomedicinsk analytiker på genetiklabbet på Karolinska i Solna, vid ett möte om säker vård som Vårdförbundet i Stockholm arrangerade under Vårdförbundsveckan.


– Vi jobbar med små detaljer, det kräver stor precision och tar lång tid att lära sig, sa hon.



Ulla Althin, ordförande för Vårdförbundet Stockholm, gav bakgrunden: 105 000 skadas, 3 000 dör av vårdskador varje år. De leder till sex extra vårddygn per patient och kostar nästan sex miljarder konor.


– Arbetsgivarna säger att det är deras problem. Men det är det inte. Vi är fyra välutbildade professioner, vi har också något att säga i frågan, sa hon som inledning.


Marika Olsson, för­troen­de­­vald på Karolinska Huddinge, underströk att okunskapen hos de ansvariga om vad biomedicinska analytikers yrke innebär också syns i rekryteringen:


– Man anställer andra än biomedicinska analytiker – »biomedicinsk analytikerutbildning eller liknande« står det i annonserna. Analyser kan andra kanske lära sig att göra, men den för patientsäkerheten viktiga rimlighetsbedömningen kan bara en biomedicinsk analytiker göra!



Men till dålig lön. Drygt 22 000 kronor efter fyra decennier som landstingsanställd.


– De låga lönerna är en risk för patientsäkerheten, sa Ingela Forsberg. De leder till att många slutar, trots att det tar lång tid att lära sig yrket. 


Maria de las Casas kom till Sverige från Peru för 15 år sedan. I sex år levde hon som gömd flykting, sedan fick hon uppehållstillstånd och utbildade sig till sjuksköterska.


Hon berättade om det detektivarbete som hon och hennes kolleger utför inom äldrevården där hon arbetar. Är patienten allergisk? Fallbenägen? Hur ser medicinlistan ut (den är oftast lååång). Vilka resurser finns hos de anhöriga?



Vid bordet tog hon tillfället i akt att diskutera med Lars Joakim Lundquist, ledande moderat landstingspolitiker i Stockholmslandstinget, om hur samverkan mellan kommunerna och landstinget fungerar – eller rättare sagt, inte fungerar.