På ett seminarium häromdagen uppmanades beslutsfattare i kommuner och landsting att »rita kartan«, kartlägga behov och förutsättningar i det egna området, som den enda vägen för att få till stånd bättre vård för multisjuka. Som i dag är både dålig och dyr. 


Och snart är även vi 50-talister där. Vi som växte upp på 60-talet när popen kom. På 70-talet gick vi med plakat i näbbstövlar, skanderande allt från »riv inte vårt aktivitetshus« till »USA ut ur Vietnam«. Då var familjekooperativens tid. Vi var solidariska; hemmet, musiken, maten, rödvinet, allt delades med självklarhet. Oss är det nog inte så lätt att fösa ihop någonstans. Eller?

Kanske är ett äldreboende där vi får måla väggarna själva och ha tomma vinbuteljer som ljusstakar just det vi längtar efter? Nationalteatern och Hoola Bandoola i högtalarna – eller iPoden i örat – och linssoppa på bordet, blir pricken över i. Nu kanske ni tror att jag är ironisk, men jag är bara nostalgisk. Även om jag inte själv vare sig ockuperade hus eller levde i storfamilj, minns jag stämningarna. 



De flesta av oss blir inte totalt personlighetsförändrade bara för att vi passerar 75- eller 85-strecket, vi vill fortsätta leva våra liv hur de än ser ut – och bestämma själva. En del av oss blir tröttare och sjukare och kommer inte att vilja eller orka lika mycket som förut, men det betyder inte att vi blir helt utslätade som människor. Vi är fortfarande individer, personligheter med olika behov och önskemål som ska respekteras – precis som gamla i alla tider.

Men verkligheten ser inte så ut. Många multisjuka behöver vård och tillsyn flera gånger per dag. En del bor hemma av fri vilja, andra skulle hellre komma till ett boende innan de blir så skröpliga att de inte orkar eller kan umgås med andra. Men utrymmet att själv bestämma finns inte. När man är ostadig på benen och yrslig av både ålder, krämpor och dessutom läkemedelsbiverkningar, kan det vara enklast att ge upp, stanna i fåtöljen och vänta på nästa besök av hemtjänsten. Kanske är det just i dag någon bekant, som inom den avtalade halvtimmen hinner både dra på stödstrumpan, koka gröten och tvätta håret – trots att bistånds­beslutet bara medger en gång i veckan.