Wellnesscentret ser inte mycket ut för världen, två plåtbaracker på en vattensjuk tomt, men här kan hivinfekterad vårdpersonal få det stöd som gör att de orkar gå vidare. Centrets båda sjuksköterskor, Mpho Mosito och Motselisi Sebapala, är unga och ytterst professionella. De beskriver båda den stora skillnaden mellan den höga kvaliteten på utbildningen och verkligheten som man sedan möter i arbetslivet med nedslitna, dåligt utrustade sjukhus och alltför många svårt sjuka som köar för vård.

»Jag fick en utbildning som kvalificerar till arbete på ett högspecialiserat sjukhus i Europa, men i vår sjukvård sprang jag mest med bäcken«, säger Mpho.

Därför blev arbetet på Wellnesscentret så lockande. I mötet med hivinfekterad vårdpersonal får sjuksköterskorna använda hela sin omvårdnadskompetens. De kallar sig Nurse Counsellors och en stor del av arbetet handlar om att med samtal stödja dem som i sin tur ska behandla andra sjuka i sitt arbete i vården.

De båda sjuksköterskorna möter hela det komplicerade spektrumet av problem kring hiv. Tills för bara några år sedan fanns mycket små möjligheter att behandla hivinfektionen. Det finns inte en familj som inte på något sätt har berörts av nära anhörigas sjukdom och död.

Med den smygande döden, parad med okunnighet, fattigdom, kvinnors underordning och bristande sjukvårdsresurser, skapades en tystnadens kultur. Få ville nämna sjukdomen vid namn och att testa sig var meningslöst. Varför ta reda på att man har en dödlig, obotlig sjukdom? Bättre att låtsas som ingenting och hoppas på det bästa.

Med tillgången till bromsmediciner kom den stora vändningen. Nu finns ett hopp och regeringens offensiva arbete med testningskampanjer och gratis bromsmediciner har börjat ge resultat. Öppenheten har ökat, framför allt i städerna, och allt fler får tillbaka sin hälsa. Det är som en gastkramning av ett helt land som sakta släpper sitt grepp.

För Mpho och Motselisi innebär det att de inte bara tar hand om hivtestning och proceduren kring insättning av bromsmedicin. Den djupare läkningsprocessen kräver långa samtal. Centret har retreater för sorgebearbetning (»många har aldrig hunnit sörja anhöriga som dött och de påminns om sorgen varje gång de möter en hivpatient i arbetet«), kurser i hemsjukvård och palliativ vård (»vi har klienter som vårdar anhöriga och grannar«). Centret ordnar också kurser i stresshantering och planer finns på att samla klienter till samtal kring arbetsmiljöfrågor.

Mpho ser som sin främsta uppgift att förmedla glädje. »Jag måste ge våra klienter ett hopp, visa att det går att leva ett rikt liv med bromsmediciner och att deras arbetsinsats behövs i vården.«

Madonna Thakholi är chef för centret och en av hennes viktigaste uppgifter är att sprida kunskap om att Wellness-centret finns. Hon åker regelbundet ut i landet och informerar vårdpersonal. Intresset är stort och allt fler väljer att få sin behandling på centret. För många är det en stor lättnad att slippa köa med sina egna patienter på de överbefolkade sjukhusen. För en del är det också känsligt att kollegerna vet. »Vi försöker ta hänsyn till det genom att inte boka in klienter från samma arbetsplats efter varandra…«

Vårdförbundets avdelning i Östergötland är fadderavdelning för Well­ness­center-projektet och två gånger om året besöker Anneli Gåverud och Ann-Marie Kempe projektet i Lesotho, träffar personalen, Lesothos sjuksköterskeorganisation och hälsoministeriet.

De har båda arbetat med hiv/aidsfrågan i många år och bland annat drivit ett informationsprojekt om problematiken för svenska kolleger.

Anneli och Ann-Marie har funderat över det etiskt riktiga i att projektet skapar en »gräddfil« för sjukvårdspersonal i ett fattigt land med bristfällig sjukvård.

»Även i Sverige skulle vi prioritera vårdpersonalens behandling, om vi till exempel skulle få en fågelinfluensaepidemi. Här är epidemin mer smygande, men om inte sjukvårdspersonalen finns kvar i arbete drabbas hela samhället.«

WELLNESS CENTRE – ETT PROJEKT
IDÉ: Att stödja hälsopersonal i aidsdrabbade länder i södra Afrika så att de kan fortsätta arbeta. Många lämnar vården på grund av egen sjukdom, sjuka anhöriga och dåliga arbetsvillkor. En stor del flyttar utomlands för att få bättre löner och arbete i en mer utvecklad sjukvård.

Länder: Det finns ett Wellness centre i Swaziland och ett i Lesotho. I Uganda,
Malawi och Zambia startas under året ett Wellness centre i vardera land.

Initiativ: ICN, den internationella sjuksköterskeorganisationen håller i projektet främst med stöd av det svenska, norska och danska förbundet. Vårdförbundet stödjer projektet i Lesotho där det lesothiska sjuksköterskeförbundet är ansvarigt för centret på plats.

Finansiering: Sida står för större delen av finansieringen av projektet i Lesotho, cirka en miljon per år under två år. Pengarna slussas via LO/TCO:s biståndsnämnd och Vårdförbundet, som också skjuter till en del av kostnaden. Vårdförbundets avdelning i Östergötland är fadderavdelning.

Behandling: Till centret kan all hälsopersonal och deras familjer vända sig för stöd, testning och behandling, främst av tuberkulos och hivinfektion. Fullt utbyggt är centret i Lesotho dimensionerat för kontakt med 4 000 klienter.

Framtid: Projektet har täta kontakter med regeringarna i länderna och på sikt är planen att verksamheten ska integreras i den vanliga vården och fungera som en företagshälsovård för sjukvårdspersonal.