INLEDAREN

Var det etiskt rätt att fråga föräldrar om hur de upplevde vården av sina döende barn? Ja, tyckte en majoritet av föräldrarna själva. Öppenhet gav lindring.

Ibland när jag läser igenom alla artiklar i Vårdfacket, kan jag fastna för några rader i den mängd av kunskaper, debatt och olika resonemang som artiklarna förmedlar. Det kan vara något som ansluter till en aktuell fråga och ger nya tankar och associationer.

Så var det med Annica Jonssons intervju med forskaren Ulrica Kreicbergs i vårt tema Barn och ungdom i det här numret av Vårdfacket (se sidan 16 i temat).

Ulrica Kreicbergs har intervjuat föräldrar till barn som dött i cancer, en forskning som gett ny och intressant kunskap. Men det jag fastnade för var att andra forskare från början ifrågasatt om det var etiskt riktigt att intervjua föräldrarna. De befarade att undersökningen skulle riva upp sår och utlösa psykiska problem.

När föräldrarna efteråt själva tillfrågades om vad de tyckte om undersökningen var de flesta positiva och tyckte också att de haft nytta av att delta.

Mina associationer går till den i höst utkomna boken
I skuggan av ett brott av Helena Henschen. Boken, som handlar om de på sin tid mycket uppmärksammade von Sydowska morden, har uppenbarligen berört människor starkt och fått mycket uppmärksamhet. I en tv-intervju berättade Helena
Henschen att hon fått en mängd reaktioner, inte så mycket om händelseutvecklingen kring morden, utan om hur tystnad kring svåra ämnen kan ge sår för livet.

I Helena Henschens bok händer mycket dramatiskt i de inblandade familjerna som barnen påverkas av och som kan ha haft betydelse för de tragiska händelser som följde.

Hon beskriver att då, i början av seklet och i den överklassmiljö som skildras, var det extremt viktigt att hålla skenet uppe och skilja på barn- och vuxenvärlden. Barnen skulle inte behöva bekymra sig
om de vuxnas problem – men lämnades därmed också utanför i en plågande tystnad.

När jag har diskuterat boken med vänner och bekanta visar det sig att nästan alla har liknande berättelser, om familjehemligheter, »om sånt som man aldrig talade om« och hur det påverkat deras, eller andras, fortsatta liv.

I vården är det en svår avvägning mellan att respektera en patients eller anhörigs integritet och att ta upp samtal om svåra saker. När är det rätt och fel?

Det kan naturligtvis bara avgöras i den aktuella situationen, av lyhörda och professionella vårdgivare. Här kommer den del av kunskapsbegreppet in som inte direkt täcks av objektiv vetenskap (se artikel på sidan 21 i vårt artikelblock om professionaliseringsprocessen).

Det handlar om erfarenheter, intuition och ett personligt förhållningssätt. Kunskaper som också måste utvecklas i ett kontinuerligt lärande i vården.