En mörk seneftermiddag där i början av november, när årets första snö föll och det senare på kvällen blev snöstorm och blixthalka, hade mamma ordnat en »anhörigträff« hemma på Kampementsbacken, med personal från Stockholms sjukhem och oss när­maste.

Från Stockholms sjukhem kom mammas ansvariga läkare Ulla, en stilig, allvarlig och värdig kvinna kanske tio år yngre än mamma eller så, som hon kände sedan gammalt, samt en manlig sjukskötare. Mamma låg i sin liggstol av Le Corbusier och ledde denna egenartade och svåra sammankomst som hon ordnat i sin vanliga noggranna nit och som ändå kom att kännas välgörande till sist. Ulla berättade om sjukdomen och framför allt Lasses döttrar ställde en hel del frågor.

Nej, någon bot fanns inte. Däremot var de experter på detta med smärtlindring och kunde lova sina patienter en god livskvalitet även i »det här skedet av livet«. De var inte som en vanlig sjukvårdsavdelning utan anpassade sig helt efter patienternas och de anhörigas behov och så vidare.

Ingen frågade väl direkt den fråga som alla ville ställa, nämligen hur länge vi kunde förvänta oss att mamma skulle leva. Förstås var det mamma själv som i sin samvetsgrannhet tog upp också denna punkt på dagordningen. »Man kan väl säga att de flesta är döda inom ett år«, sade hon. Helt säkert förstod hon att hon själv inte hade så långt kvar. Hon skulle vara död mindre än en månad senare.

När jag kom upp till Stockholms sjukhem senare den dagen så hade mamma fått sin narkos (som lindrande sedering, redaktionens anmärkning) men ännu inte kommit till ro och kunnat somna in. Hon låg där i sin säng i ett annat, mindre otrivsamt, rum och var sig ganska lik, fast med dropp och morfinpump fästa i sina vener. Hon var inte kontaktbar men inte heller helt borta, fylld av oro och rastlöshet. Gång på gång skulle hon upp på toaletten och vi ledde henne in dit gång efter annan, där hon satt utan att kunna kissa. Mamma hade från födseln en sjukdom, ärftlig från morfars släkt, som gjorde att hon drack och kissade långt mer än normalt och detta med kissandet satt i in i det sista.

Därpå följde en gruvlig dödskamp utdragen över fyra dygn i det grå ljuset i rummet på Stockholms sjukhem, med utsikt över nakna svarta trädgrenar mot en smutsvit fasad. Lasse bodde där hela tiden och sov i en säng bredvid mammas, medan Tom och jag löste av varandra så att den ene ibland fick komma hem och sova några timmar. Sakta, alltför sakta, sjönk mamma allt djupare in i medvetslösheten. Hennes kropp var oerhört stark och narkosen ville inte verka fullt ut. Den andra dagen hade hon fått urinkateter. Fortfarande skulle hon dock envist upp och kissa var femte minut. Jag var ensam med henne på eftermiddagen när Tom var hemma och Lasse ute med en av sina döttrar på promenad för att komma bort en stund. Timme efter timme stod jag där vid sängkanten för att hålla fast mamma och hindra henne från att resa sig ur sängen och stappla in på toaletten med kateterslangarna efter sig. En förvånande styrka hade hon ännu kvar i sin kropp.

Hennes ögon var halvslutna och beslöjade av drogdimma. Jag kramade henne och lade min kind mot hennes insjunkna, leverfläckade bröst. Därifrån hade jag kommit och dit in skulle jag helst vilja återvända – sådan var min känsla.

En känsla jag också minns är att jag aldrig bävade för att återvända till sjukhuset och att jag inte hade negativa känslor för Stockholms sjukhem utan tvärtom bara varma och positiva, trots att människor låg i rummen bredvid och led och dog.

Utdrag ur en essä av Claes Britton:
Min mamma är död.
Publicerad i boken Liv, Farago publishing 2008.
ISBN 978-91-977754-0-3