Hur är det med mig? Lever jag i morgon?« frågar Dobrica Cosic skämtsamt. Han är 70 år, har en nyupptäckt typ 2-diabetes och bor i stadsdelen Bromma i västra Stockholm. På förmiddagen har han tagit sig till Tranebergs vårdcentral för att få ögonbottnarna undersökta av ögonsjuksköterskan Anna Olin.

Anna vrider datorskärmen mot honom för att visa en av bilderna. Det som syns är en kraftigt uppförstorad näthinna. Anna förklarar vad som är vad på bilden, även om det är aningen suddigt för patienten på grund av ögondropparna.

− Jag ser inga förändringar, så därför sätter jag upp dig på en ny undersökning om två år, säger hon till Dobrica Cosic som nöjer sig med det svaret.

I flertalet fall räcker det med den bedömning som Anna gör, men vid förändringar som hotar gula fläcken, eller andra större förändringar, förklarar hon att även en läkare måste undersöka bilderna.

− Men jag ger aldrig besked om hur stora förändringarna är. Det är inte min sak, utan doktorns, säger Anna som inte heller brukar berätta för patienten att det hon ser i ögonbottnarna oftast är en spegelbild av hur det ser ut i patientens hjärta och njurar. Även det tycker hon är läkarens sak att informera om.

I Bromma, liksom i många andra av Stockholms många stadsdelar, bor gamla människor som har svårt att på egen hand ta sig några längre sträckor. Sedan ett antal år tillbaka erbjuder därför S:t Eriks ögonsjukhus och ögonmottagningen i Huddinge att med mobila team göra undersökningarna ute på vårdcentralerna och hus­läkarmottagningarna i de stadsdelar som ligger utanför tullarna. På vårdcentralen tar det max 1,5 timmar för patienten att få sina ögon undersökta. Skulle patienten själv behöva ta sig in till sjukhuset skulle det i många fall ta en hel dag i anspråk.

I övriga Sverige är det bara ögonmottagningen vid sjukhuset i Lycksele som arbetar efter samma mobila princip, för att nå diabetespatienterna i södra Lappland.

– Totalt uteblir cirka 16 procent av patienterna här i Stockholm. Det är mycket bra siffror jämfört med hur det ser ut i övriga Europa, säger Mikael Efthamre, ögonsjuksköterska och koordinator för de mobila teamen i huvudstaden.

Men nöjd är han inte. Trots de mobila teamen uteblir uppemot hälften av dem som kallas i invandrartäta och socioekonomiskt belastade områden.

– Det är ett stort problem som vi ännu inte har lyckats lösa. Vi har tryckt upp informationsblad på de sju vanligaste språken i Stockholm, vi är ute och före­läser om ögat och diabetes på vårdcentralerna och vi försöker få journalister att skriva om det. Men mer behöver göras för att få personer med diabetes att förstå vikten av undersökningen.

I England finns ögonbottenkameror monterade i stora bussar som kör runt i bostadsområdena för att screena personer med diabetes. I London kör de bland annat ut och parkerar sig framför moskéerna för att nå personer som annars undviker att komma till undersökningarna.

Men utrustningen är känslig för kyla vilket gör att Sverige inte kan använda sig av denna metod.

Anna är en av de cirka 15 ögonsjuksköterskor i Stockholm som turas om att åka ut till vårdcentralerna och screena ögonbottnarna hos länets diabetespatienter. I vanliga fall arbetar hon på mottagningen inne på S:t Eriks ögonsjukhus, där hon gör mycket annat än ögonbottenfotograferingar. Mobil fotograf är hon bara cirka en vecka varannan månad.

Ett transportbolag har kört ut en specialkamera för ögonbottenundersökningar tillsammans med en bärbar dator, en väska med utrustning, två stolar och ett undersökningsbord. I det läkarrum som tillfälligt lånats ut av Tranebergs vårdcentral är det trångt. Men Anna har lyckats ordna det så att patienterna åtminstone ska slippa snubbla på vägen fram till kameran. Själv sitter hon bakom den stora fotograferingsapparaten, inklämd mellan en undersökningsbrits och ett handfat.

Just närheten till patienterna är det som Anna uppskattar mest.

– Vissa av dem är jätteroliga, de kan dra hela sina liv. Här har man ibland tid till att låta dem göra det. Det är inte som på sjukhuset där man ständigt blir avbruten och allt ska gå så fort.

Fram till klockan elva ska hon hinna med att fotografera 15 patienter. En efter en kallas de in för att få ögondroppar. Därefter får de sitta i väntrummet igen. Det tar cirka 20-30 minuter innan pupillerna har vidgats tillräckligt. Först då tar fotograferandet vid.

Innan Anna kallar in nästa patient plockar hon fram journalen på den bärbara datorn samtidigt som hon tar en testbild för se att det tekniska fungerar. Hon kontrollerar med patienten att uppgifterna om behandlingen stämmer överens med vad som står på remissen. Efter att ha kontrollerat personnummer ber hon patienten att pressa hakan och pannan mot plastställningen framför kameran. Fem minuter senare har hon tagit de bilder hon behöver.

Anna har arbetat som ögonsjuksköterska sedan mitten av 1980-talet. På den tiden togs alla bilder analogt och sjuksköterskan visste aldrig hur resultatet av fotograferingen blev förrän bilderna hade framkallats. Framkallningen skedde i Schweiz. Om patienten hade blinkat vid undersökningen fick bilderna tas om. I värsta fall kunde det ta upp till tre månader innan remitterande läkare fick se svaret.

Diabilderna granskades med lupp av sjuksköterskorna. Det slet hårt på såväl nacke som axlar och de fick ofta jobba över för att hinna med.

Det slipper Anna numera. När dagens sista patient lämnar rummet återstår inget annat efterarbete än att packa ihop utrustningen åt transportbolaget som kör den vidare till nästa vårdcentral.