Jag träffar Limakatso Lebelo i hennes barndomshem i en förort till Lesothos huvudstad Maseru. Huset är enkelt men väl inrett. Mamma är ensamstående lärare och Limakatso har två syskon som också studerar till sjuksköterskor.

I Lesotho är sjuksköterska ett yrke med status och när Limakatso gick ut med höga betyg från gymnasiet var det sjuksköterskeutbildningen som gällde. Tack vare sina studieresultat fick hon statliga studielån. Sjuksköterskeexamen kräver en fyraårig universitets­utbildning och ger även barnmorskebehörighet.

Vi sitter och pratar i de djupa skinnsofforna i familjens vardagsrum. Det enda som stör intrycket av ett välmående medelklasshem är det korrugerade plåttaket utan innertak.

Länge kretsar samtalet kring hur det är att arbeta som nyutbildad sjuksköterska i Lesotho. Limakatso beskriver samma problem som nyutbildade svenska kolleger. Att komma ut i vårdens verklighet med en akademisk utbildning och en vilja att förnya är inte lätt. Inte i Sverige och inte i Lesotho. »Men vi nyutbildade träffas och stöttar varandra ofta, det behövs för att vi inte ska tröttna.«

När Limakatso berättar om sitt yrkesliv snuddar hon då och då vid uttrycket »det tråkiga som hände mig« och ögonen blir ledsna.

Till slut ställer jag frågan om hur hon kom i kontakt med Wellnesscentret.

I samband med en workshop för sjukvårdspersonal kom personalen från centret och berättade. Men då visste Limakatso redan om sin hivstatus.

Misstanken hade väckts när hon började höra rykten om sin förra pojkvän. Han var från Nigeria, etablerad med arbete i sjukvården och de hade ett fast förhållande i tre år. Först sedan han återvänt till sitt hemland började folk antyda att han nog hade haft fler flickvänner under sin tid i Lesotho. Och bar han kanske på den där sjukdomen?

Limakatso var 24 år när hon i hemlighet bestämde sig för att använda ett av de test som fanns på arbetsplatsen. Det var positivt.

En vecka försökte Limakatso bära sin hemlighet inom sig, sedan brast allt hemma hos mamma. När hon tänker på minnet från det ögonblicket kommer gråten, det var så nyligen och känslan är så stark.

Hela hennes kropp uttrycker »varför just jag – som är så ung och har hela livet framför mig?«

Mamma förstod och Limakatso blir alldeles mild i ögonen när hon berättar om hur mycket mamma och syskonen har ställt upp och stöttat. Det är mamma som följer Limakatso till Wellness­centret vid varje besök och hon finns alltid redo att prata och gråta hos.

»För mig har det varit en oerhörd lättnad att kunna gå till centret«, berättar Limakatso. Alternativet hade annars varit att köa på en överfull mottagning och riskera att träffa sina egna patienter.

På Wellnesscentret kom nästa överraskning: Limakatsos immunförsvar var redan så försvagat att hon blev tvungen att börja med bromsmediciner.

För att få medicinerna krävdes tre olika rådgivningsomgångar och en stödperson. Det blev mamma förstås.

Nu går Limakatso och undersöker sig varje månad. Värdena har redan blivit bättre och efter ett halvår räcker det att hon kommer varannan månad för att hämta sin medicin och kontrollera värdena.

Det allra bästa med Wellnesscentret är annars att det finns någon att prata med utanför familjen. Vad säger sjuksköterskorna på centret till dig? undrar jag.»Att mitt liv inte är slut, att jag har alla möjligheter tack vare medicinerna«, säger Limakatso med ett blekt leende.

Visst är det svårt att ta in att man som tjugoåring har ett helt liv framför sig med medicinering, och Limakatso känner sig så ensam. Hon har bara en i sin krets med jämnåriga kompisar som hon vet har testat sig. Han var kollega på sjukhuset och testade sig efter en stickskada, men var inte smittad.

Jag frågar om Limakatso vet hur vanligt hiv är i Lesotho. Det vet hon inte. Jag tänker att närmare en tredjedel av alla vuxna i landet bär på infektionen. Av unga kvinnor som Limakatso är närmare fyra av tio hivbärare. Ändå tror hon att hon är ensam bland sina väninnor att bära på infektionen. »Ingen talar om sin status.«

När vi träffas är Limakatso finklädd, hon ska strax åka i väg till sin arbetsplats, efter ett besök hos familjen. Sjukhuset ligger i Butha-Buthe, 12 mil hem­ifrån. Hon har bara arbetat där några veckor, efter att ha blivit förflyttad dit. När man skriver på ett kontrakt för den statliga sjukvården ingår det att acceptera den placering som arbetsgivaren bestämmer.

Ensamheten plågar henne ännu mer borta i Butha-Buthe. Limakatso känner ingen där och längtar hem så för­färligt. Bara en gång i månaden kan hon hälsa på sin familj.

Tre månader är uppsägningstiden och Limakatso har redan börjat fundera över framtiden. Jag förstår att det är sköra tankar, chocken efter hivbeskedet dominerar fortfarande.

»Någon gång i framtiden ska jag studera till psykolog. Det krävs utlandsstudier och stipendier, men det ska gå!«

62 SMITTAS VARJE DAG
Varje dag blir 62 personer smittade av hiv och 50 dör i sjukdomen. Landet har världens tredje högsta beräknade antal hivinfekterade, 23,2 procent av hela befolkningen. I åldrarna 25-49 år beräknas antalet infekterade vara 40 procent.

Men internationella organ ger goda betyg för de senaste årens offensiva arbete mot aidsepidemin med testningskampanjer, fria bromsmediciner och satsning på vård. Ändå fick bara 25 procent av dem som skulle behöva bromsmediciner under 2007.

HINDER FÖR ATT STOPPA SMITTAN

  • Brist på utbildad sjukvårdspersonal.
  • Människors ovilja att testa sig och ta bromsmediciner.
  • Kvinnors underordning.
  • Stark tro på naturläkemedel.

VILL DU BREVVÄXLA?
Vill du som är nyutbildad sjuksköterska dela dina yrkes- och person­liga upplevelser med Limakatso? Skriv till oss så får du hennes adress: irene.wanland@vardforbundet.se.