Två små ord – och den här boken hade förmodligen aldrig skrivits. Om Liza Marklund bara hade lagt till »baserad på« framför påståendet »en sann historia« på omslaget till Gömda så hade många av hennes läsare inte känt sig lika lurade i dag.

Vi är många som sträckläst Gömda och gripits och upprörts av den misshandlade Mias hopplösa kamp med handfallna myndigheter och hennes försök att bli fri från sin plågoande, »mannen med de svarta ögonen«. Boken öppnade mångas ögon för det avskyvärda kvinnovåldet och ledde till en ökad debatt om hur det ska förhindras. Men journalisten Monica Antonsson, också hon en av Gömdas engagerade läsare, anade efter att ha intervjuat Mia vid flera tillfällen, att något inte stämde. Efter en grundlig research, som noga redovisas i boken, står det klart att många av händelserna i Gömda är starkt överdrivna och ofta rent felaktiga. Mias före detta män, vänner och bekanta i hemstaden ger en helt annan bild av skeendet, det gör även myndighetspersoner och domstolsprotokoll.

Var Mia över huvud taget jagad och i behov av att hållas gömd?

Liza Marklund hävdar att Antonsson förringar våld mot kvinnor i sin bok. Att lyfta kvinnovåldsfrågan genom att skriva en bok som är så spännande att den säljer i miljonupplagor är förstås vällovligt. Men hade det inte varit möjligt utan att tumma på sanningen? SA