Den norske läkaren kommer tillbaka. Han vill erbjuda mig en plats på avdelningen om jag själv tycker att det är nödvändigt. Det tycker jag inte. Jag har överlagt med mig själv medan jag druckit mitt kaffe med mjölk. Jag försäkrar honom om att jag har läget under kontroll. »Jag har gått i kbt«, säger jag. Det har jag verkligen. Jag har faktiskt gått i alla möjliga sorters terapier. Börjar man som fjortonåring så hinner man med en del: psykoanalys, kristen själavård, kbt, freudianer och jungianer, privata och offentliga, kuratorer, psykologer, helare och kvackare. En del har varit bra och en del har varit dåliga.

Några terapeuter har utan tvekan varit galnare än jag. Jag älskade Britta. Britta är socionom och utbildad i kbt. Henne gick jag hos i nästan två år och hon hjälpte mig att skapa mentala bilder som jag kan plocka fram när mina självmordstankar blir nästan övermäktiga. Åh, jag önskar att jag fick stanna kvar hos Britta. Men Britta var anställd på pöt Lund och när jag flyttade från Lunds kommun till Österlen och Simrishamns kommun så fick jag inte längre gå till min Britta. Så funkar den offentliga vården.

I samma veva tappade jag kontakten med Ingvar, den psykiater som dia­gnostiserade mig och som prövade ut rätt medicinering. Jag fick behålla honom under en övergångsperiod, men sen var det ut i kylan. Under åren på Österlen hade jag ingen psykiater efter att kontakten med Ingvar väl var bruten. Jag slarvade med mina mediciner, ordnade sömntabletter och ångestdämpande när det behövdes men struntade i mina moodstabilizers.

»Jag har skapat mig mentala bilder som hjälper mig«, säger jag till den norske läkaren. Jag tänker på mina tre barn (fast när jag gick hos Britta hade jag bara två, jag har lagt till min dotter i efterhand) på min begravning. Mina söner har på sig svarta kostymer och min dotter en svart klänning. De är väldigt ledsna men ändå liksom behärskade och förstenade. De är väldigt väluppfost­rade, mina barn, och jag tror att de skulle hantera en sån situation på ett tillkämpat värdigt sätt. Begravningen äger rum i den lilla vita medeltidskyrkan jämte mitt hus på Österlen. Den gamla orgeln gnäller ostämt och mina barn ser fruktansvärt ensamma och övergivna ut. Den där bilden, eller filmen, som rullas upp i mitt huvud, är förfärlig. Sådär övergivna och ensamma vill jag inte se mina barn. Det får inte hända. Hittills har den där filmen hjälpt mig.

»Om jag bara kan få något ångestdämpande och gärna insomningstabletter ska jag nog kunna reda ut situationen«. Han ser forskande på mig och säger att jag är välkommen tillbaka när som helst, så fort jag känner att jag inte klarar det längre. Blir självmordstankarna övermäktiga så ska jag genast återvända till S:t Lars. 

Han skickar ett e-recept på atarax och stilnoct och jag reser mig. Snyter mig. Tackar artigt och tar på mig en behärskad min. Jag vet inte om jag är besviken eller nöjd. Jag fick ju som jag ville. Ville jag egentligen att han skulle tvinga mig att stanna kvar? Jag vet ju att han inte kan det. Inte utan domstolsbeslut, och sånt tar tid. Det vet jag sen tidigare.

Nu måste jag fixa det här själv, och jag har ju en plan, eller hur. Jag har ju en plan. En plan, en plan, en plan: Planen. Min plan är att köra till Österlen.

Utdrag ur Ann Heberlein
Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva längre
Utgiven av
Weyler förlag 2009
ISBN 978-91-85849-21-5