För patientens bästa kan vi inte få fortsätta att vara sådana individualister. Jag ägnar mig åt att försöka säkra rutiner på min klinik och undervisar sjuksköterskestudenter på kliniken.

I början blev jag chockad av den bild som de gav mig av den variation på hur olika omvårdnadsmoment skulle utföras enligt deras olika handledare. Det var inte enligt de rutiner som är överenskomna på min klinik, ska ni veta. Det som studenterna lärde sig i skolan stämde inte heller överens med de senaste rönen. Mina egna erfarenheter från min tid som student är liknande. Olika handledare på samma avdelning krävde att jag skulle göra olika, beroende på vem som var ansvarig. Så kan vi väl inte fortsätta?

Vi måste minska gapet mellan det vi vet att vi ska göra och det vi faktiskt gör.

Min pappa, som aldrig tidigare varit sjuk, drabbades av cancer och blev i slutet av livet opererad och inlagd på en kirurgavdelning. Han sa flera gånger att han inte kunde förstå hur vi (sjuksköterskor) kunde få jobba så olika och ha vår egen åsikt om hur patienten ska vårdas. Han tog exemplet med hur han skulle smärtstillas.

Jag försökte då försvara mig och sjuksköterskor generellt. Nu förstår jag att det var fel. Vi har nedskrivna rutiner för hur våra patienter ska smärtlindras. På vår klinik ska patienten ha mindre eller lika med vas 3 postoperativt. Det är ytterst få som använder vas-instrumentet och de flesta smärtlindrar utifrån sin egen åsikt om hur ont det gör efter en viss typ av ingrepp, inte utifrån patientens upplevelse!

Min egen erfarenhet, som pappa till fyra barn, är att hur ett barn ska födas finns det lika många åsikter om som barnmorskor i detta land. Så kan det väl inte vara?

Vi kan redan i dag börja jobba med att arbeta utifrån den kunskap som finns om hur vi bäst vårdar våra patienter. Att vi alla gör lika på en enhet gör patienten trygg. Det verkar vara få sjuksköterskor som förstår hur förvirrande det måste vara för en patient att bli behandlad så olika av olika sjuksköterskor för samma symtom och sjukdom.

Det finns lokala rutiner, regionala vårdprogram och nationella vårdprogram. Vi måste börja diskutera på arbetsplatsen hur vi ska göra för att patienten ska bli tryggare i våra händer. Det handlar också om patientsäkerhet eftersom det är den svagaste länken som avgör om patienten ska drabbas av någon vårdskada.

Vi behöver fler sjukskö­terskor som vågar börja forska utifrån omvårdnadsbehov och vilka metoder som är bäst. Detta kräver att våra omvårdnadsprofessorer runt om i landet börjar efterfråga denna typ av forskning och förstå behovet. Vi måste få till en förändring!

– Ingemar Blomqvist legitimerad sjuksköterska (kirurgi i 22 år) och kvalitetssamordnare på kirurgkliniken Sahlgrenska universitets-sjukhuset/Östra