Ordagrant så står det i ett mejl som en student i min närhet fick häromsistens. Dessutom som första kommentar, innan lektorn går in på sin övriga kritik. En annan i bekantskapskretsen som sliter med sin uppsats utbrister trött: »Det är inte forskare jag tänker bli.«

Kanske beror det på min bristande akademiska erfarenhet att jag uppfattar dessa budskap som ett utslag av den mumbo-jumbo som det verkar finnas alldeles för mycket av i den akademiska världen.

Min tvååriga högskoleutbildning från slutet av 1960-talet var praktiskt inriktad, men innehöll också en hel del teoretiska avsnitt. Grundläggande i dem var att man ska vara sparsmakad med orden, det handlar inte om att fylla sidorna med en massa ord, mer om att välja och vara rak och kortfattad. Den utbildningen har varit en utmärkt grund för mitt arbete som journalist.

Det finns pionjärer inom omvårdnadsforskningen som Katie Eriksson och Astrid Norberg. Deras insatser har betytt mycket för att utveckla sjuksköterskans yrke och för att förbättra vården. Men jag tror inte att det var deras förmåga att skriva fotnötter på rätt sätt som avgjorde deras storhet.

Högskoleverket har ju slagit ned på Karolinska institutets sjuksköterskeutbildning. Den akademiska nivån hos en alltför stor del av lärarkåren är för låg, säger man bland annat. Därför får 40 universitetsadjunkter nu kicken för att man i stället ska anställa disputerade lärare. Kompetensväxling kallas det, i motsats till kompetensutveckling.

Det är säkert bra att höja den akademiska nivån i lärarkåren. Men det gäller att hitta balansen mellan de teoretiska delarna och de praktiska. Många är vittnesmålen om hur illa förberedda studenterna känner sig inför den praktiska verklighet de möter efter avslutad utbildning. Kritiken från dem som tar emot dem handlar ofta om samma sak.

För att fritt citera en student på KI som jag har pratat med: för en snickare är det viktigare att lära sig hur hammaren ska användas än att veta hur den är konstruerad. Han tycker att samma sak gäller inom sjuksköterskeyrket.