De verksamhetsanpassade scheman som vi har innebär att det finns stor flexibilitet för sjuksköterskorna att påverka hur den egna arbetstiden ska förläggas. Detta kan till exempel innebära deltid, endast kvällar eller blandat dag-natt. Hos oss behöver studenterna därför ofta minst två handledare för att få ihop sina 32 timmar per vecka. Studenterna får se olika sätt att förhålla sig till yrket och kan plocka »russinen ur två kakor«. För sjuksköterskorna blir fördelen att de inte blir så uppbundna av att handleda.

I Lund är den verksamhetsförlagda utbildningen (vfu) i somatisk vård upplagd så att studenterna i termin tre och fem går omlott. Därför finns det under tre till fyra veckor studenter i båda terminerna ute på vårdavdelningarna. Inför hösten 2008 gällde det alltså för mig som studentansvarig att hitta tio sjuksköterskor som skulle kunna handleda. Just då kom en av avdelningens erfarna sjuksköterskor åter från föräldraledighet och erbjöd sig att handleda. Men fortfarande fattades minst tre… Skulle vi våga prova en ny modell?

I minnet fanns en idé från en inspirationsföreläsning som Ingrid Thorell-Ekstrand, omvårdnadsforskare och engagerad i klinisk utbildning, höll i sjukhusets aula ett år tidigare. Hon sade då »…att sjuksköterskeutbildningens vfu uppfyller alla krav för utbildning till en profession utom att förbereda studenterna till självständighet, men kanske kunde självständighet främjas om sjuksköterskan handleder två studenter samtidigt…« Fanns det någon som hade provat? Ingrid Thorell-Ekstrand kontaktades, men visste tyvärr inte hur idén hade utvecklats. Hon kom ihåg att många hade varit tveksamma till att samtidigt handleda två studenter, men ansåg själv att det kunde gå utmärkt med en bra handledare.

Var nu detta realistiskt? Skulle det gå att samtidigt ansvara för fem, ofta svårt sjuka, patienter och två sjuksköterskestudenter i termin fem? Studenter som vill lära och göra så mycket som möjligt på sin sista vfu? Skulle det kunna minska studenternas beroende av sin handledare och öka deras självständighet? Skulle kanske handledarrollen bli tydligare, framstå som mer pedagogisk och bli mer respekterad av chefer och kolleger?

Sjuksköterskan som erbjöd sig att handleda såg bara möjligheter men jag som studentansvarig fick signaler från kollegerna att det verkade lite vågat. Det brukar upplevas tillräckligt ansvarsfullt att vara två sjuksköterskor som handleder en student, så hur tänkte jag att det omvända skulle bli? Deras praktik och studielån riskerades ju! Divisionens kliniska lektor såg dock fördelar och lovade att stötta vår planering. Dessutom visade det sig att det bara var de första tre veckorna som studenterna gick tillsammans, eftersom den ena skulle göra en tre veckors akutplacering i mitten av sin nio veckor långa praktikperiod.

Studenterna informerades i förväg om att de skulle få en gemensam handledare, och att vi inte hade provat detta innan, men att avsikten var att göra deras vfu så bra som möjligt med de förutsättningar vi hade.

Så var det dags. De var två kvinnliga studenter i 25-årsåldern, utan vårderfarenhet men med ambitiösa och realistiska mål för sin vfu. Efter gemensam introduktion till avdelningen var det så dags för studenterna att möta handledare och patienter i vårdens verklighet. De lovade att efter varje pass göra en miniutvärdering och anteckna vad som varit bra och vad som inte varit bra med att ha gemensam handledare. Tre veckor gick snabbt. Under den tiden visade det sig att de båda studenterna hade olika inlärningsstilar. Den ena var mer avvaktande och ville gärna se på innan hon utförde momentet själv, medan det för den andra studenten kändes bäst att prova direkt under handledning.

Studenterna såg fördelar med att vara två eftersom de kunde dra nytta av varandras kunskaper utifrån sina olika erfarenheter och styrkor. De kände sig också trygga med att vara två i studentrollen och tillsammans kunna reflektera kring speciella händelser.

Däremot tyckte studenterna att de fick mindre möjlighet till färdighetsträning.

Tror att när vi kommit i gång och kan arbeta självständigare så kommer vi att fördela arbetet så att vi slipper »trängas« och får arbetet att flyta.

De kände sig hämmade i sin strävan mot självständighet.

Växer inte in i sjuksköterskerollen.

Får inte ta ansvar fullt ut – leder lätt till passivitet.

Handledarens funderingar:
Själva »lära-känna-varandra-och-avdelningen-fasen« är densamma om man har en eller två studenter. Med två krävs mer klara direktiv, vem som ska ansvara för vilken patient rent praktiskt.

Det är inte fel att båda läser in sig och att de är insatta i samma patienter men det måste vara en som gör uppgifterna. Det kan också vara svårt att tillgodose deras olika nivå och behov. Alla lär sig på olika sätt och olika fort. Precis som studenterna själva upplevde det, märkte jag också en viss passivitet – ingen ville ta för sig på den andres bekostnad.

Vid ett möte med den kursansvariga läraren på handledarutbildningen berättade vi om våra erfarenheter och fick professionell feedback. Hon framhöll hur viktigt det är för studenterna med ramar för handledningen, tydlighet, struktur och regelbundna reflexionsstunder.

Genom att från början klargöra roller och sätta ord på vad som är studenternas ansvar och vad som är handledarens blir strukturen tydlig för båda parter.

Hon betonade att studenterna bör stimuleras mer till att ta för sig och ta ansvar för sitt lärande under sin vfu. Reflekterande samtal för handledningsprocessen framåt.

Hon sa också att det synsätt på handledning som förmedlas i handledarutbildning inte stöds av organisationen eller systemet och därför inte praktiseras fullt ut av dem som gått utbildningen. Om dessa grundläggande handledningsprinciper tillämpas fullt ut trodde hon inte att studenter skulle missgynnas av att vara två om samma handledare. Även om studenterna är olika som personer, i inlärningsstil, eller i hur långt de kommit i sin färdighetsträning, så kunde det med struktur och tydlighet ge fler inlärningstillfällen och nya dimensioner av lärande.

Vi prövade att ha en handledare till två studenter för att de både skulle få en erfaren handledare och kontinuitet i handledarskapet, vilket inte hade varit möjligt annars. En förutsättning för försöket var att studenterna gick sin sista långa (sex veckor) vfu mot slutet av sin utbildning. Den självständighet i studentrollen, som vi trodde skulle komma, kom dock inte av sig själv.

Som studentansvarig har jag en introduktionsdag med alla studenter. Då har jag målsamtal, ordnar med schema och introducerar dem på avdelningen. Det hade varit bra om det gått att ordna så att handledaren hade varit med under en del av dagen.

Det hade också varit bra om handledaren hade haft den första dagen med studenterna som en dag utanför den direkta patientvården. Då skulle det finnas utrymme för att lära känna varandra och planera för den första tiden. De skulle tillsammans kunna läsa in sig på en patientgrupp och samtidigt gå igenom aktuella diagnoser, behandlingar och specifik omvårdnad knuten till enskilda patienter. Rutiner och pm kring bland annat omvårdnad, läkemedelshantering och dokumentation skulle kunna förmedlas i lugn och ro. Genomgången blir då mer strukturerad och handledaren kan lägga grunden för en tydlighet i den fortsatta handledningen.

Om studenterna kan följa samma patienter under flera pass underlättar det lärandet och möjligheterna att se strukturer. Tydlig styrning från handledaren krävs vid fördelning av uppgifter, med anpassning till den enskilde studentens förmåga. På detta sätt utmanas studenterna till progression i lärandet i stället för att tid och energi förloras i funderingar kring vem som ska göra vad. Handledarens pedagogiska roll blir mer tydlig.

I den senare fasen av vfu, blir handledarrollen att stimulera studenterna till ansvar för eget lärande och självständighet.

Reflexion är ett nyckelbegrepp för all handledning. I en mer komplicerad handlednings­­si­tua­­tion, som denna med två studenter, är det ett måste med en stund för daglig reflexion. Handledare och studenter behöver kunna mötas och ge uttryck för sina upplevelser under dagen för att lösa problem och utvecklas i sina olika roller.

Modellen valdes för att studenterna, i en situation när det var brist på handledare, skulle få en erfaren handledare och kontinuitet i handledarskapet. I backspegeln upplever både handledaren och jag som studentansvarig att det finns stor potential i modellen. Vi har lärt oss att den ställer extra krav på struktur och tydlighet i planering och genomförande samt regelbunden reflexion och utvärdering. Den lägger ett stort ansvar på handledaren att ge god omvårdnad och samtidigt stimulera två studenter till självständighet i lärandet. Det underlättar också om arbetsledning och kolleger med tid stödjer handledaren i det extra arbete och ansvar som modellen innebär.

TEXT: Margareta Troeng, studentansvarig sjuksköterska på hematologen, Universitetssjukhuset i Lund, margareta.troeng@skane.se