Tårarna bara rinner. Ettåriga Augu­stina Lif Siljudottir tyckte verkligen inte om den där klämman runt fingret som mäter pulsen och nu klagar hon högljutt hos sin mamma. Sjuksköterskorna Unnur Eyjolfsdottir och Edda Gardarsdottir har försökt med både den kväkande grodpennan och den lysande ödlan. Nu spelar de ut sitt sista kort:

– Fram med såpbubblorna, säger Edda.

Barnakuten på universitetssjukhuset Landspítali i Reykjavik är nybyggd och det doftar fortfarande från ekdörrarna där bilder på Nalle Puh och hans vänner hälsar barn upp till 18 år välkomna. I dag dominerar feber och kvidverkir, magont.

För ett år sedan tog Unnur och Edda examen men de har jobbat längre än så. Isländska studenter extrajobbar mycket och det är en viktig förklaring till att de känner sig väl rustade inför yrket.

– Det var bra att stegvis komma in i jobbet. Sedan var jag redo att själv ta ansvar samtidigt som det alltid fanns någon att fråga. Vi jobbar tätt ihop med läkarna men säger ifrån om vi tycker tvärtom, säger Edda som tycker att hon har drömjobbet bland alla barn.

Extrajobb har också blivit ett sätt att själv lösa bristen på praktik, för precis som i Sverige vill isländska sjuksköterskeelever ha mer av det. Kritikerna tycker att skolan utbildar teoretiska sjuksköterskor med näsan så högt upp i himlen att det regnar in, för att använda ett isländskt talesätt. Edda Gardarsdottir blev teoritrött.

– Vi skrev essäer jämt. Det krockade med det kliniska, säger hon.

På det stora hela är hon nöjd med utbildningen men på önskelistan står mer repetition kring praktiska moment och mer farmakologi. Andra studenter efterlyser fördjupade kunskaper kring patientsäkerhet och mer tvärprofessionellt samarbete.

En annan orsak till att sjuksköterskorna känner sig väl förberedda är den långa utbildningen. 1973 var Island först i Europa med en fyraårig akademisk grundutbildning och ingen som vi träffar vill korta den, snarare tvärtom. Den krävs för att få tillräcklig fördjupning och bli en kritiskt tänkande sjuksköterska, anser man. Det fjärde året ägnas åt fördjupning och det går inte att säga exakt vad det ger. Men det försvaras av lärarna, liksom den starka akademiska profilen. För några år sedan orsakade planerna på en praktiskt inriktad privat sjuksköterskeutbildning ett ramaskri. Planerna skrotades.

– Forskning visar att högre utbildning är bättre även för patienterna och att färre studenter hoppar av, säger Sigrun Gunnarsdottir i kommittén för utvärderingar.

På universitetet slår man också fast att den långa utbildningen krävs för att garantera patientsäkerheten. Samtidigt vill ingen kritisera den svenska, eller hävda att den skulle vara farlig.

Däremot går det alltid att utnyttja tiden bättre, även på Island.

– Vår utbildning kanske kan komprimeras till 3,5 år i kombination med en tvåårig master, men aldrig mindre. Då blir det inget riktigt program. Vad är onödigt? Kemi? frågar Soley Bender, professor på fakulteten för sjuksköterskevetenskap, retoriskt.

1977 tillhörde hon den första kullen sjuksköterskor med en akademisk examen. Det var resultatet av en lång kamp för att uppgradera yrket och mot facket som inte accepterade högre löner för högre utbildning. De kommande åren gjordes stora satsningar på att vidareutbilda de gamla sjuksköterskorna och nu vill ingen vrida klockan tillbaka.

– Våra studenter som har jobbat i andra nordiska länder kommer tillbaka och är förvånade. De känner sig mer förberedda och självständiga, inte bara underställda läkarna. Vi har ett bättre program, säger Soley Bender.

I samband med Bolognaprocessen gjordes ändlösa utredningar om det räcker med minimikravet tre år, särskilt som Island har haft en kronisk sjuksköterskebrist. Nu är frågan död. Plötsligt behövs inga fler sjuksköterskor och planerna på att snabbutbilda andra akademiska yrkesgrupper har lagts på is. Samma vecka som Vårdfacket kommer på besök avgick regeringen efter månader av demonstrationer. Landspítali diskuterar neddragningar och märker redan att fler patienter söker för depression och abort. Borta vid parlamentsbyggnaden har ingen hunnit byta ut de krossade rutorna, ett minnesmärke från alla dem som i stort sett förlorat allt i finanskrisens spår.

Annars är det slående hur stolt man är över sin sjuksköterskeutbildning, det vittnar både lärare, sjuksköterskor och arbetsgivare om. När sistaårsstudenter satte betyg fick den 8 av 10. Omdömet håller i sig, sex månader efter examen uppger alla som gick ut 2006 till 2008 att de matchar arbetsgivarnas krav. Samtidigt poängteras att man aldrig blir färdig som sjuksköterska och att arbetsgivaren tar vid där skolan slutar.

Kanske är den isländska sjukskö-terske­utbildningen till och med bäst i världen, säger Katrin Gudmundsdottir som varit färdig i ett år och jobbar som avdelningsföreståndare på en kirurgiklinik.

– Man vill ju inte vara arrogant men jag tror faktiskt det, säger hon.

Katrin Gudmundsdottir har jobbat tillsammans med bland andra svenska, danska, polska och thailändska sjuksköterskor och tycker att islänningarna tar för sig mer och gör fler saker, utan att specificera vilka.

Det skulle lätt kunna avfärdas som skryt från ett land som kämpar för sin överlevnad. Men här är flera faktorer som ofta lyfts fram:

Utbildningen:

  • Specifikt kärnämne. Hjúkrun betyder sjuksköterskekunskap. Medan omvårdnadsämnet i Sverige kritiseras för att vara diffust, bidrar hjúkrun till en stark yrkesidentitet.
  • Välutbildade lärare. Minst masterutbildning krävs och 75 procent av lärarna har doktorsexamen i det ämne som de undervisar i.
  • Integrerad teori och praktik. Praktiken anordnas av universitetet och lärarna är handledare för att kunna vara praktiska förebilder. Studenter kan rotera under praktiken ungefär som läkarstudenterna.

Yrket:

  • Stark ställning. På Island poängteras ständigt att sjuksköterska är ett eget, självständigt yrke. Den svenska diskussionen om att sjuksköterskor borde kunna läsa vidare till läkare existerar inte. Det är ju två helt skilda yrken!
  • Hög status. Både sjukhus och universitet har en parallell styrning av två chefer som är professorer i medicin respektive sjuksköterskekunskap.

Sjuksköterska är ett yrke med livslångt lärande. Det går inte att vara förberedd på allt utan mycket måste man lära sig på plats och det är arbetsgivarens ansvar att ta vid där skolan slutar, säger Metta Petersen, chefssjuksköterska på Landspítali akutmottagning.

– Annars skulle utbildningen behöva vara sju år, eller ännu längre, säger hon.

Däremot skulle Metta Petersen gärna se att praktiken på akuten förlängdes från en vecka till åtminstone tre.

– Första dagen står de bara så här, säger hon och spärrar upp ögonen för att visa.

Vad kan då Sverige lära av Island? Professorn Gudrun Kristjansdottir är redaktör för tidskriften Vård i Norden. Hon går tillbaka till kärnan.

– Omvårdnadsämnet borde ersättas av sjuksköterskekunskap. Vårda gör ju alla på sjukhuset! Och lärarna borde fokusera mer på det ämne som de undervisar i, och låta ämnet avgöra hur undervisningen ska ske.

För så enkelt som att bara lägga till ett fjärde år är det inte.

– Om man inte fyller det med rätt saker blir ingen gladare, säger hon.