Ryhovs sjukhus, Jönköping. Klockan är 16.00. En medelålders kvinna på intensivvårdsavdelningen, iva, får plötsligt hög feber. Blododling, sårodling samt ett prov från bronk­skölj­vätska tas. Undersköterskan skriver en remiss till mikrobiologen, men vet egentligen inte så mycket om patienten. I fältet för anamnes skriver hon därför ett frågetecken. Under tiden ordinerar läkaren ett antibiotikadropp som sjuksköterskan sätter på patienten.

På mikrobiologiska laboratoriet en våning upp ska den biomedicinska analytiker som tar emot proverna snart gå hem. Hon tittar snabbt på remissen, sätter blododlingarna i inkubatorn, odlar ut sårodlingen på agarplattorna, men bestämmer sig för att vänta med dna-påvisning av legionella från bronk­sköljvätskan till dagen därpå.

Patienten blir allt sämre. På eftermiddagen nästa dag ringer en sjuksköterska för att höra om labbet har hittat »något« ännu. Men på mikrobiologen har de som regel att inte lämna ut preliminära svar eftersom de är osäkra.

Efter ytterligare ett dygn knallar ändå en av läkarna från iva upp till mikrobiologen och efterlyser ett preliminärt svar. Han frågar efter resistensbestämningen men det visar sig att just det antibiotikum som har ordinerats inte ingår. För att få veta varför behandlingen inte biter på patienten måste en ny resistensbestämning göras.

När biomedicinska analytikern får reda på att en av odlingarna dessutom är från ett djupt sår i ljumsken vill hon ha en odling även för anaeroba bakterier. Eftersom dessa är känsliga har de troligtvis redan dött.

Scenariot ovan är uppdiktat men skildrar ändå hur kommunikationen mellan iva och mikrobiologen i det stora hela var på Ryhov för cirka ett år sedan.

− I dag har vi en mycket större förståelse för varandras villkor och behov. Vår inställning till iva har förändrats sedan vi har förstått hur akut det verkligen kan vara i vissa fall, säger Maysae Quttineh, biomedicinsk analytiker på mikrobiologen.

Med förbehållet att slutresultatet kan komma att se helt annorlunda ut lämnar mikrobiologen i dag preliminärsvar inte bara till iva utan till alla sina kunder.

Omvänt har personalen på iva fått en djupare insikt i varför de som arbetar på labbet måste få en ordentlig anamnes för att kunna göra allt rätt från början.

Personalen på iva och mikrobiologen bildade ett team för att gå igenom och bedöma de risker för patienten som förekom vid mikrobiologisk provtagning, på iva såväl som på labbet.

I särklass högst antal riskpoäng fick anamnesen på remissen. För att kunna bedöma odlingen på rätt sätt och göra en korrekt resistensbestämning behöver labbet förutom patientens sjukhistoria även veta var på patienten provet har tagits, hur det eventuella såret ser ut samt vilken antibiotikabehandling som planeras eller redan har påbörjats.

Enligt föreskrifterna ska remissen skrivas av en läkare. I verkligheten skrevs den förut av sjuksköterskorna eller undersköterskorna. Numera görs det allt oftare av den läkare som har ordinerat provtagningen.

− Vi är inte alltid med när läkarna diskuterar patienterna sinsemellan. Vi kanske inte vet vilka bakterier de misstänker att patienten bär på eller om det finns andra omständigheter som är viktiga att nämna, som att patienten har vistats utomlands, säger intensivvårdssjuksköterskan Karin Johansson.

När teamet mätte hur det såg ut i verkligheten visade det sig att endast 71 procent av remisserna innehöll en bra anamnes. Nästan var tredje remiss saknade eller hade en så dålig anamnes att den var oanvändbar, exempelvis: sjuk, feber, oklar, tempar eller 38 c.

För att underlätta för personalen på iva gjorde biomedicinska analytikerna en lista över saker som är viktiga att ha med i anamnesen beroende på vilken typ av odling som ska tas. Vid en urinodling är det till exempel viktigt att tala om ifall patienterna har kateter, om den är nyinsatt eller om patienten har haft den en tid. Det är också viktigt att berätta om patienten har sänkt immunförsvar eftersom även växt av »naturliga« bakterier då kan betraktas som patologiska.

Efter att sjuksköterskorna och läkarna på iva hade informerats om vikten av en god anamnes steg andelen remisser med bra anamnes till 97 procent. Mätningen gjordes strax efter semestrarna, vilket teamet tolkar som att informationen verkligen har satt sig hos personalen.

Det är både roligare och mer inspirerande att läsa av proverna när bilden av patienten och dennes tillstånd blir tydlig, anser Maysae Quttineh, och får medhåll av biomedicinska analytikern Kristina Rundgren:

− När man får en bild av patienten är det så mycket lättare att veta vad man ska leta efter. Förstår man att patienten är jättesjuk och hur viktigt det är med ett snabbt svar låter man det inte vila till dagen efter. Hellre jobbar man kanske över lite.