Eric Carlström är filosofie doktor i offentlig förvaltning och lektor på institutionen för omvårdnad, hälsa och kultur på Högskolan Väst i Trollhättan. Han har intervjuat 25 vårdchefer, framför allt sjuksköterskor, på sjukhus, i primärvård och i kommuner.

Har mellancheferna i vården ett omöjligt uppdrag?

– De har ett svårare uppdrag än andra chefer i offentlig förvaltning. I vården finns motsättningar mellan social omsorg och medicinsk omvårdnad, och mellan olika hierarkier. Dessutom uppstår krockar mellan omvårdnad och ekonomisering. Omvårdnad står för det nära omhändertagandet där man gör vad man kan för den enskilde patienten. Ekonomisering handlar om att fördela resurser på bästa sätt enligt en slags generell rättviseprincip. Vilket är en nästan omöjligt uppgift eftersom sparbeting knappast aldrig upplevs som rättvisa.

Måste vårdchefen bära båda synsätten?

– Ja. De har ansvar även för budget. Det finns omkring 30 000 mellanchefer i vården och de har i genomsnitt 20 miljoner var att ansvara för. Om mellancheferna bara är duktiga vårdare blir det svårt för dem att hantera miljonerna. De måste klara av att både lyssna på medarbetarnas behov, och att göra ansvarsfulla bedömningar om vad som ska satsas på. Det är tufft och det tar på deras krafter. Vårdchefer upplever ofta att de har för liten kunskap om budgetarbete.

Hur gör de för att orka?

– De är en tuff kår och en ambitiös grupp som har valt yrke efter hjärta – inte för att göra spikrak karriär. Men när det finansiella läget är svårt har de olika strategier för att orka. En av dem kallar jag neglekt, vilket kan vara både påtvingat och självvalt. När arbetssituationen är för pressande gör sig cheferna mer oanträffbara, dröjer mer med att svara på mejlen, är inte lika tillgängliga för samtal. De sänker sin närvaronivå i förhoppning om att allt ska lösa sig. Det är ett slags flyktbeteende, som också beror på att de saknar tillräckliga kunskaper i konflikthantering. Men det är en strategi som bara fungerar kortsiktigt.

Vad tycker de är allra svårast?

– Att förmedla obehagliga beslut till medarbetarna. Att behöva säga: "Nu måste vi spara genom att dra ned på åtta tjänster". Det är tungt. Vi upplever mycket av marginalernas knapphet i vården. Besparingarna innebär att tjänster försvinner, vikarier får gå och möjligheten att ta in personal på övertid stoppas. Det fanns inte mycket manöverutrymme för cheferna tidigare. Nu är det ännu mindre.

I boken påstår du att det har blivit lättare att leda läkare – stämmer det?

– Det kanske man inte tror, men jag har fått fram resultat som visar att det inte är lika svårt som tidigare. Det gäller särskilt primärvården. Det är en intressant förändring. Men på sjukhusen kliniker har man inte kommit så långt när det gäller att utveckla en enhetlig ledning. Med ett medicinskt- och ett omvårdnadsledarskap finns risken för dubbelkommando. Dessutom förstärks intressekonflikter mellan medicin och omvårdnad.

Carlström E. Vårdchefer. Konsten att leda. (Studentlitteratur)

(Detta är en artikel ur tidningen Liv nr 6/09.)