Sjuksköterskan Anette Hultberg ser som sin viktigaste uppgift som handledare att brygga över mellan teori och praktik; att tänka omvårdnadsprocess och systematisera hela tiden. Kollegan Eva-Lotta Brink håller med och beskriver det som att levandegöra det man pratar om. 


– Det innebär också en kvalitetssäkring av patienternas vård, säger hon. 


De är två av de tre sjuksköterskor som handleder studenterna på Hagnäsgården. Ambitionen är att inte bara studenter utan också sjuksköterskor och övrig personal på Hagnäsgården ska lära sig av projektet, och att det ska leda till bättre vård för de boende. Som en del i den utvecklingen används flera olika validerade instrument, bland andra de som finns i Senior alert, ett nationellt kvalitetsregister för äldres vård och omsorg.

Under termin fem ska studenterna lära sig att göra bedömningar och det kräver träning. När det handlar om att bedöma smärta, illamående eller något annat som den gamla besväras av, kan det vara lätt gjort att hoppa direkt på symtomet eller åtgärden. Men då bromsar den handledande sjukskötersk­an. Studenten får backa, börja om i rätt ände med att observera och fundera över vad det är för typ av smärta, hur den känns och hur den beter sig, och i samråd med sjuksköterskan göra en bedömning. Och till sist komma fram till en åtgärd. Ibland måste någon av de andra i teamet, sjukgymnast, arbetsterapeut eller läkare, konsulteras. Teamarbetet är också en viktig del i den praktiska utbildningen. 



När studenterna kommer till Hagnäsgården möter de en annorlunda organisation. Varje sjuksköterska är patientansvarig för ungefär 35 patienter i särskilt och enskilt boende. Arbetet är avancerat och kräver många självständiga beslut. Med sina handledare som stöd har termin fem-studenterna Patrik Håkansson och Cornelia Klasson gradvis fått ta ett allt större ansvar. Och de är nöjda. 



När det är dags för en av Cornelias patienter att komma hem efter att ha varit inlagd på sjukhuset i Västervik, är det hennes ansvar att kontakta kommunens hemtjänst. Patienten behöver hjälp med att duscha och det måste samordnas med omläggningarna som Cornelia ska sköta. Det krävs en del för att koordinera insatserna, men det är bara roligt, tycker Cornelia. Hon lär sig mycket och trivs med de äldre.


– Det är mer på patientens villkor än i akutsjukvården. Och man kan planera sin dag själv, det ger både ansvar och frihet. Det är roligt att få komma hem till patienterna och inte bara vara inom fyra väggar. 



Även om hon nog skulle kunna börja arbeta på Hagnäsgården direkt när hon om ett halvår är färdig med sin utbildning, så kommer hon att vänta lite. Att först jobba på sjukhus för att lära sig mer, och för att det där alltid finns kolleger att fråga, tycker hon känns bra. Men sedan blir det nog äldrevården där hon känner att hon trivs.


Kurskamraten Patrik Håkansson är däremot inte alls är inriktad på att arbeta i äldrevården – han har siktet inställt på akutsjukvård – men är väldigt nöjd med sin praktik på Hagnäsgården. Han har fått öva på att arbeta självständigt, alltid med tillgång till bra handledning av sjuksköterskan. Just nu ligger en av hans patienter inne på sjukhus, inskickad av Patrik. Patienten hade ont i bröstet och nitroglycerinsprayen hjälpte inte. Patrik bedömde att patienten behövde åka in till sjukhuset och beslutade själv om det, men kollade med handledaren innan ambulansen hämtade patienten. Patienten blev inlagd på hjärtintensiven för kontroll, men fick komma hem på kvällen.


– Att hela tiden reflektera tillsammans med handledaren och få respons på det man gör, som vi gör här, är jättebra. I akutsjukvården hinner man inte det på samma sätt, säger han.



Dagens sjuksköterskeutbildning får ibland kritik för att studenterna inte är tillräckligt förberedda för praktiken, men det håller inte de handledande sjuksköterskorna på Hagnäsgården med om. 


– De är väl förberedda. Teorin de har med sig är jättebra. Den måste de ha för att kunna gå vidare. Det är vår uppgift att hitta dem där de är och hjälpa dem att brygga över från teori till praktik. Vi har den kunskap som krävs för att förstå den övergången; vi pratar omvårdnadsprocess konkret hela tiden, säger Anette Hultberg. 



Ofta är det etiska dilemman studenten vill prata med sin handledare om och reflektera kring. Det är inte alltid lätt – men bra, tycker hon. 


– Vi älskar att bli synade av studenterna, det ger så oerhört mycket tillbaka – man utvecklas. Men visst är det jobbigt, man måste hela tiden tala om hur man tänker.



Cornelia Klasson och Patrik Håkansson har successivt tränats i att arbeta mer och mer självständigt, hela tiden med möjlighet till reflexion tillsammans med handledaren som alltid finns i bakgrunden. Cornelia tycker att reflekterandet är det viktigaste i den kliniska utbildningen. Nu när hon allt oftare åker ensam hem till patienter känner hon sig trygg med att hon kan nå sjuksköterskan om hon behöver spegla sina tankar tillsammans med henne.



– Det är jätteviktigt att få respons på det man gör, det är ju så man kommer underfund med saker. Det gör också att jag känner mig omhändertagen. På de praktikplaceringar som det inte förekommer spegling eller reflexion saknar jag det, säger hon.