På andra ställen går man som en svans och tittar på. Här går vi studenter först och sjuksköterskan är svansen«, säger Sari Ahola som går i termin fem.

Hon är på verksamhetsförlagd utbildning på den särskilda studentenheten vid Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge. Här får de pröva yrket på riktigt, men med stöd. Handledaren är alltid med. För Sari passar arbetssättet bra, »jag är självständig och känner mig trygg med att jag får hjälp om det behövs«. Men hon tror att det kan vara tufft för en del.


Nu är hon på väg in till Lisa för att lägga om hennes smärtande bensår, uppbackad av sjuksköterskan UlrikaLövgren och undersköterskan Sture Norman, avdelningens sårexpert. Silikonförbandet är helt genomblött, det har inte fungerat. Nu måste de komma fram till vilket förband de ska välja som klarar ett arteriellt bensår. Lisa har det besvärligt. Smärtan har varit det värsta, men nu är medicinen justerad och ska fungera bättre. Efter att ha hjälpt Lisa att duscha lägger Sari om såret med ett annat förband, och Sture hjälper till med att linda benet. 



Det här är andra gången som Sari Ahola är på studentenheten. Även i termin två gjorde hon sin verksamhetsförlagda utbildning här, vilket bidrar till att hon nu inte är rädd för att själv agera och ta ansvar. Varje dag känner hon att hon utvecklas och faktiskt klarar en hel del. 



Studenterna får ta hela ansvaret, eller tror att de gör det, säger Ulrika, en av fyra handledare. Men inte in absurdum. Det händer att sjuksköterskan tar över – patientsäkerheten får inte riskeras. Några allvarliga tillbud har det inte heller varit.


– Vi har förtroende för studenterna. Vi tar reda på vad de kan, ställer krav och stödjer dem, och bistår när det behövs. På det sättet fattar de hela omvårdnadsprocessen på riktigt. De tränar på det varje dag, säger hon.


Efter varje avslutat arbetspass summerar studenterna dagen tillsammans med sin handledare och kan ventilera sådant de undrar över.



Karin Eriksson går andra terminen, även hon är väldigt nöjd med att »kastas« in i vården. »Du kan«, säger sjuksköterskorna och förväntar sig att hon ska fixa själv, inte gå bredvid och titta på. 


– Här vet de precis vilka mål vi ska nå. Det vore nog bra att komma hit även i termin fem eller sex – nu har jag tunnelseende – och se hur jag har utvecklats och om jag då kan ha överblick.


Däremot känner hon att praktiken här behöver kompletteras med placeringar på vanliga avdelningar. Hon får ingen ordning på arbetsledarrollen på studentenheten eftersom organisationen är så platt.


Grundtanken med studentavdelningen är att studenterna ska förstå vad yrket kommer att innebära. Under den första placeringen i termin två har många ingen aning om vad som kommer att krävas av dem, men de blir ändå väldigt snabbt självständiga. 



Här får vården ta tid. Det kan vara förmiddag innan patienten har kommit ur sängen. Men det är det värt, tycker Ulrika. Principen är att studenterna ska jobba med patienterna och på det sättet utveckla sin kliniska blick så att de kan avläsa hur patienterna mår. Det räcker inte att veta att patienten har diabetes och hur blodsockret ligger. Studenten ska också veta hur han eller hon ser ut och vad det betyder – och kunna redogöra för det på ronden. Så lär sig studenterna att se hela patienten och ta ansvar. 


– Det har hänt att studenter har avslutat utbildningen efter att ha varit här, de insåg att man som sjukskö­terska måste ta i patienten – en bra insikt, konstaterar Ulrika. 


Däremot är vården på studentenheten inte särskilt teknisk; cvk är ganska ovanligt. I gengäld tränar de mycket på sin kommande yrkesroll. Blodtryck och andra värden noteras i journalen och finns att läsa där, men hur patienten egentligen mår ska studenterna träna på att bedöma. Det gäller att se hur patienten rör sig, äter, dricker, sover, så att de kan rapportera det. De ska se hur en patient ser ut som kommer till avdelningen från akuten efter att ha tillbringat sex timmar på en bår, och kunna bedöma vad han behöver då. 


Det handlar också mycket om att planera den praktiska vården, som i vilken ordning olika saker ska göras; munvård först och medicin sedan? Eller kanske tvärtom? Studenterna ska ta eget ansvar från första början, även om sjuksköterskan har det yttersta ansvaret från sin plats i bakgrunden. De matar, lägger om sår, delar ut mediciner, pratar, observerar, bedömer, förbereder och ger injektioner, sätter sond, ja allt som har med patienternas vård att göra. Och de rondar, läser på, försöker förstå och rapporterar. 


Innan studenterna kommer hit har de oftast inte fått någon helhetsbild av patienternas vård, men här får de det eftersom de förutom den dagliga vården även gör ankomstsamtal och vårdplanering – med stöd av sjuksköterskorna som backar undan allt eftersom studenterna lär sig. 



Som besökare på avdelningen förundras jag över lugnet. Trots att många människor är i farten märks ingen stress. Ulrika bekräftar. Att jobba på en studentavdelning kräver mycket tålamod. Det går inte att hetsa upp sig om det kör ihop sig.


– Nej, man måste tycka om att ha studenter och att lära ut, men också ha is i magen. För det behöver jag som sjuksköterska ha så mycket kunskap och erfarenhet att jag ser och kan bedöma vad studenten kan göra och inte, och när jag själv ska träda in. 


Men även om studentavdelningen fungerar bra passar den inte alla. De som inte är så självständiga eller har behov av väldigt fasta ramar kan ha det jobbigt här. Rutiner finns, men de är inte så många och så fasta som på en vanlig vårdavdelning. 


Att arbeta på en utbildningsavdelning och alltid ha studenter kräver mycket också av sjuksköterskorna; tre grupper om 15 studenter passerar under en termin. Det betyder 45 studenter som behöver uppmärksamhet och ska bedömas, och det blir väldigt många halvtidssamtal.