Att få ett barn är inte alltid så rosenrött som man vill föreställa sig under den nio månader långa väntan på den nya familje­medlemmen. Nattvak, skrik och oro är sådant som man gärna tänker bort, men som ibland visar sig dominera den första tiden innan man lärt känna varandra och rutinerna satt sig.


Vissa hittar aldrig till lugnet. Redan när Love föds har Tess svårt att knyta an till honom. Han skriker mer än andra barn och hon känner att han nästan äter upp henne, eftersom han i stort sett bara är lugn när hon ammar honom. Någonstans, långt inne, känner Tess att Love inte är som ett vanligt barn och bara vill ha uppmärksamhet. 



Ändå blir det svårt för både Tess och Pontus att ta till sig informationen när det visar sig att deras son är autistisk. De slits mellan skuldkänslor, hopp och förtvivlan och förhållandet mellan dem blir sargat och slitet. Pontus försöker vara delaktig, men Love är lugnast när han är med sin mamma. 


Som läsare känner man föräldrarnas förlamande trötthet. Sakta fräter den sönder deras förhållande. Det blir uppenbart att de inte kan orka själva, utan måste få stöd och hjälp utifrån. När Love får en diagnos blir det i alla fall lättare att se vilka resurser som behövs, och kan erbjudas. P S-K