Efter sju år på barn- och ungdomspsykiatrins öppenvård i Lund bestämde sig Claus Stubbergaard för att lämna sitt förordnande som enhetschef. Men teamet där han hade arbetat som sjuksköterska fanns inte längre. Det hade rationaliserats bort. 


— Det kändes lite skakigt. Jag närmar mig sextio, bor i Lund och har i många år haft mitt arbete här. Ett tag var enda möjligheten att börja på vuxenpsykiatrin i Landskrona. 


Efter tips från en annan avhoppad enhetschef fick Claus Stubbergaard tillfälle till coachning för just avhoppade chefer. Samtidigt kom chansen att pröva på ett jobb som sjuksköterska på Region Skånes ätstörningscentrum i Lund. Han trivdes och efter några månader uppstod ett tjänsteutrymme. 


— Jag hade tur helt enkelt. Det blev inget långt glapp mellan jobben, som jag först hade befarat. 



Samtidigt innebar bytet en rejäl omorientering. Från att under många år ha tillhört en ledningsgrupp kändes det som ett stort steg att arbeta på golvet igen, utan direktinformation om verksamheten, dess strategier och mål. 


— Plötsligt blev det väldigt långt till mina före detta närmaste arbetskamrater. Hela tänket med ekonomi, personaladministration, ansvar för organisationen, ledningslojalitet och prestationer tog lång tid att släppa.



Claus Stubbergaard har inte upplevt det som en statusminskning att gå tillbaka till en sjukskötersketjänst. 


— Jag känner ingen prestigeförlust. Snarare tvärtom. I dag känner jag mig stolt över att vara sjuksköterska på den arbetsplats där jag är. Självständigheten är stor och i teamet har förslag och tankar nära till beslut. Faktum är att jag har större inflytande på mitt nuvarande arbete än jag hade som enhetschef. 


Han har heller inte ångrat sitt uppbrott från chefsjobbet. Men omständigheterna hade kunnat vara bättre. 


— Någonstans hade jag en tilltro till att organisationen skulle ta hand om ”de sina”. Så småningom visade det sig att det blev så, jag fick ju en ny tjänst. Men det var främst tack vare min egen aktivitet, inte på grund av stöd uppifrån i organisationen.



Generellt anser han att det är slöseri med resurser att efter ett avhopp från en chefspost vara tvungen att börja om från början på en helt ny plats — både för den enskilde och för arbetsgivaren. Bristande planering och stöd kan också leda till att chefer biter sig fast vid sina uppdrag, trots att de inte trivs, vilket kan ge förödande konsekvenser. Man måste ha den lilla glöden för att orka jobba som chef, menar han.


— En mer långsiktig planering skulle göra det möjligt att ta till vara den kompetens som finns hos före detta chefer. 


Så här efteråt tänker Claus Stubbergaard att det hade varit bra om han redan från början hade haft en dialog med arbetsgivaren om förutsättningarna för sitt chefskap. 


— Den dialogen skulle ha inletts redan när jag anställdes, det hade gagnat både mig och ledningen.