Alla tyckte att hon hade gjort fel, både kolleger och chefer. Ingen tog hennes parti, ingen vågade stötta henne öppet. Hon blev ifrågasatt både som sjuksköterska och som person. Till slut kände Kerstin att hon blev tvungen att säga upp sig från arbetet som nattsjuksköterska på sjukhuset i Falköping.


Ändå hade Kerstin bara gjort det som hon enligt lagen har rätt att göra, hon hade använt sig av sin meddelarfrihet och berättat för media om de allvarliga konsekvenserna av att en av de två nattambulanserna i Falköping dragits in.



Det hela började en januarinatt för två år sedan. En patient på Kerstins avdelning ringde och behövde gå på toa. Där föll han ihop, sannolikt av en hjärtinfarkt.


Kerstin och hennes kolleger följde de rutiner som var utarbetade för sådana händelser. De startade hjärt-lungräddning, kontaktade jour­havande läkare i bostaden och ringde efter nattambulansen som fungerade som ett slags rullande akutmottagning.


Vid den här tiden pågick ett försök där en av Falköpings två nattambulanser hade dragits in. Den enda kvarvarande ambulansen var upptagen och befann sig flera mil bort och Kerstin fick veta att det skulle ta minst 40 minuter innan den kunde vara på plats.


— Då förstod jag att hoppet var ute för patienten, säger hon tyst.



För Kerstin blev dödsfallet ett klart bevis på att det inte var tillräckligt med en ambulans. Hon tog upp händelsen med sin chef och ville att chefen skulle föra vidare vad som hade inträffat så att ledningen och politikerna förstod vilka risker det innebar att bara ha en nattambulans.


När försöket skulle permanentas i april 2009 insåg Kerstin att det var omöjligt att få något gehör hos chefen och bestämde sig för att gå till lokaltidningen.


— Jag kunde inte bara stå där och veta att jag inte hade gjort allt som stod i min makt. Det handlade ju om patienternas säkerhet och det måste bli känt att indragningen av ambulansen kunde få allvarliga konsekvenser.


Det blev en folkstorm. Kerstin var inte bara med i lokaltidningen, utan också i radio, tv och rikspressen. Hon fick starkt stöd från allmänheten och opinionstrycket gjorde att försöket inte permanentades, utan en ny ambulans inrättades i Skara ett par mil bort, så att området kunde täckas av två ambulanser.


Men på jobbet bemöttes hon med iskyla. Dagen före publiceringen i lokaltidningen ringde hon sin chef. Innan hon ens hann säga att det var hon som hade gått till media berättade chefen att de som bäst höll på att efterforska vem som hade pratat med tidningen — och att personen ifråga kanske inte skulle kunna jobba kvar. Att göra sådana efterforskningar och hota med repressalier är olagligt.


Kerstin blev utfryst av nästan alla. Kolleger skrev elaka kommentarer på Facebook och det hölls möten som hon inte blev inbjuden till. Det antyddes att hon var inkompetent och inte klarade sitt arbete.


— Jag blev så oändligt ifrågasatt hela tiden, till slut var jag ingenting. Det var inte bara jag som person, min yrkesstolthet fick sig också en knäck.



Efter sommarsemestern kände Kerstin att hon inte kunde vara kvar på sjukhuset. Hon skyllde på det nya arbetsschemat som passade henne dåligt när hon lämnade in sin avskedsansökan.


— Jag var tvungen att sluta, jag var ganska svag då.


Att Kerstin ändå klarade den här svåra tiden tackar hon sina närmaste för, hennes stora familj med föräldrar och syskon och hennes snälla man. Dessutom säger Kerstin att hon har en stark inre kompass och trots att det var så tufft skulle hon inte tveka att göra samma sak igen.


— Jag vågar lita på rösten inom mig som säger vad som är rätt och vad som är fel.

I december för drygt ett år sedan slutade Kerstin på sjukhuset och redan i januari fick hon ett nytt jobb på en privat vårdcentral där hon arbetar som vårdutvecklare/föreståndare och trivs jättebra. Hennes nya arbetskamrater jublade när hon fick priset som ”årets visslare” som delades ut av Sjukhusläkarföreningen på den medicinska riksstämman. För Kerstin kändes det som en officiell upprättelse. 


Skulle hon någon gång byta jobb är drömmen att få vara ett ombud för andra som skulle vilja säga ifrån, men inte törs. 


— Alla vi som arbetar inom vården vet ju att det blir fel ibland, men det är sällan någon vågar säga ifrån eller man kanske inte tror att man har rätt att göra det. Det viktiga är ju att felen blir synliga så att vi kan göra vården säkrare och bättre, säger Kerstin med eftertryck.