Nej, det finns ingen motsättning mellan kärleksfull omvårdnad och professionalitet. Professionalitet är att se hela människan och inte bara en arbetsuppgift. Det hör till vårt yrke att vara medkännande. Om jag ger en injektion intravenöst kan man tycka att det bara är medicinskt. Jag ska veta hur läkemedlet fungerar och vilka biverkningar det ger, men jag ska också informera på ett bra sätt och vara lyhörd, se om patienten känner oro, helt enkelt vårda hela människan. Jag kan tycka att det tjafsas för mycket om vad som är omvårdnad och vad som inte är det.

Hur ser du på omvårdnad?

— Omvårdnad är allt vi gör, inte bara mötet med patienten. I mitt jobb handlar det om allt från det lilla utbytet av syrgasmolekyler till att värna om min patients integritet på operationsbädden. Jag arbetar inom ett område med mycket teknik, men tycker att jag har jättestort omvårdnads­ansvar. Andra har en mer snäv syn. Det har varit frustrerande för vår kår att vi inte kunnat beskriva vad omvårdnad är. Här finns ett glapp mellan kliniker och forskande sjuksköterskor som skapades när omvårdnad blev ett aka­demiskt ämne. Akademi­seringen har lyft yrket, gjort oss mer självständiga, men högskolorna har pratat ett språk som klinikerna inte förstått och i verksamheten har en gammal bild av yrket bitit sig fast. Efter en tids förvirring börjar det blibättre. Vi håller på att hitta till­baka till yrket och bli mer stolta igen.

Drivs Vårdförbundets yrkesgrupper fortfarande av ett kall?

— Det som förenar oss är ett genu­int intresse för att jobba med människor och att vårda. Därför ger det tillfredsställelse att se att en patient mår bra, patienterna ger oss bekräftelse. Men jag tror inte att sjuksköterskeyrket är mer av ett kall än något annat yrke, de flesta vill göra gott. När man jobbar med människor är det lätt att tänja extra mycket på sig själv, men det är en mänsklig drivkraft. Förklaringen till att vårt engagemang kan gå ut över oss själva hänger mycket ihop med den struktur vi arbetar i. Vi är fortfarande sedda som ”kringpersonal”, nämns inte så ofta av sjukhusledningen och har lite att säga till om jämfört med läkarna, vilket skapar känslor av maktlöshet. De flesta av oss är dessutom kvinnor som alltför lätt tycker att vi inte duger och som har krav på oss från många håll, att ta hand om familjen, att ha ett fint hem och så vidare.

Hur kan kåren få mer makt?

— Genom att öka vår kompetens, göra oss mer självständiga och synliga. Det gör man genom fortsatt utbildning och genom att låta oss arbeta med vår specialistkunskap. Här måste universiteten följa med. Vår utbildning ska vara evidensbaserad, men utgå från konkreta behov i verksamheten. Det ligger också på individerna själva att ta makten, ifrågasätta och säga vad man tycker även utanför personalrummet. Jag har skrivit brev till sjukhusdirektörer och min erfarenhet är att de lyssnar, bara man argumenterar sakligt.