Elise Ottesen Jensens, ”Ottars”, oförtröttliga arbete som sexualupplysare imponerar. Hur hon reste runt på landsbygden och hjälpte desperata kvinnor att prova ut pessar i vedbodar och på utedass, skrev tröstande svarsbrev till ensamma homosexuella och försökte övertyga olyckliga ”onanister” om att deras ryggmärg inte skulle förtvina. Hon drog sig inte för att bryta mot lagen; preventivmedel var förbjudna fram till 1948 och Ottar hjälpte även desperata gravida att få kontakt med läkare som utförde aborter.


Mindre känt är nog att Ottar tidvis var deprimerad och även gjorde ett självmordsförsök. Hon kom aldrig över sorgen efter det barn hon förlorade, sin systers olyckliga öde eller sin mans kärleksaffär med en mycket yngre kvinna. 
Gunilla Thorgren berättar också om Ottars arbete som journalist, hennes livslånga engagemang i syndikalisterna och starten av RFSU. Som Thorgren skriver: ”Man kan undra vilken sorts motor hon hade som fick henne att ständigt resa sig och arbeta vidare.”  SA