Även i trivsamma arbetsgrupper där man känner varandra väl behöver man ta upp sådant som inte fungerar bra. Helén Johansson, som har utsetts till Sveriges bästa omvårdnadsledare, har infört reflexionsgrupper på avdelningen.

Hon ser det som en träning i konstruktiv kritik, att våga lyfta sådant som kanske inte är så bekvämt. Till exempel att våga säga högt när man tycker att någon har varit burdus i sitt möte med en anhörig. Det är svårt, erkänner hon. När det är trivsamt i gruppen finns en rädsla för att kritik ska hota den goda stämningen.

— Men det finns en baksida med att inte ta upp sådant som inte är bra också. Det hindrar utvecklingen, och dessutom kan det leda till att man i stället pratar bakom ryggen på varandra.

Helén Johansson tycker att en av hennes styrkor som ledare är att hon är tydlig och har lätt att kommunicera.

— Jag tycker om att leda andra, men om jag ska säga något som jag tycker kan vara svårt så är det löne­diskussioner. Hur saklig jag än försöker vara är det alltid mycket känslor inblandade. Det är energikrävande. Dessutom saknar jag de verktyg som behövs för att få alla att förstå processen och utfallet.

Helén Johansson nämner en utmaning till: konflikter i arbetsgruppen. Men hon har gjort klart att hon vägrar vara en budbärare av åsikter som en medarbetare har om någon annan, och påminner om att ansvaret för arbetsmiljön är något som medarbetare och chefer delar på.