Att sjuksköterskors egna liv och hälsa kom i andra hand, det var en självklarhet när yrket sågs som en livsuppgift, ett kall. Arbetsgivaren kunde kräva total självuppoffring av sina anställda. Arbetsdagarna var oändliga.

I dag är det annorlunda. Yrket har blivit en profession. Kåren har skaffat sig rättigheter och privilegier. Med en legitimation, en akademisk utbildning, etiska riktlinjer och en yrkesorganisation definieras i dag sjukskötersk­ornas roll. Men kan det vara så att kallet ändå lever kvar? Att många inom Vårdförbundets yrkesgrupper fortfarande har svårt att se på sitt arbete som ett vanligt jobb?

Tanken väcks när man läser Vårdförbundets nya medlemsundersökning. Här målas bilden upp av en yrkeskår som brinner för sitt arbete och som drivs av ett stort personligt engagemang för att hjälpa andra människor. Motstridiga känslor blottas. Många svarar att patienterna får bra vård, men samtidigt att man känner sig otillräcklig.

I Svensk sjuksköterske­förenings bok inför 100-års­jubiléet resonerar författaren kring ”kallets återkomst”. Vårdens tekniska utveckling och fokus på produktion och yrkets professionalisering kan ha fjärmat sjuksköterskorna från patienterna och väckt en längtan efter mer kärleksfull, personlig och nära omvårdnad. Samtidigt kan åtstramningar och besparingar ha tvingat fram en självuppoffrande attityd och gjort det personliga engagemanget viktigare.

Allt kortare vårdtider, fler äldre multisjuka och en hierarkisk organisation. Att det finns många yttre omständigheter som går ut över personalen vet alla som jobbar i vården. Men är medvetenheten lika stor om att självbilden och synen på det egna yrket också påverkar upplevelsen av en dag på jobbet?

En starkt grundad känsla för att vilja vårda och ta hand om andra människor verkar vara en förutsättning för studenter att klara av sjuksköterskeutbildningen på ett bra sätt och vilja stanna kvar i yrket, visar studier. Medmänsklighet är kärnan i vårdandet. Det personliga engagemanget är en stark och viktig drivkraft.

Men när ideal och verklighet krockar påverkar ens egna värderingar, attityder och personliga förhållningssätt hur man uppfattar en situation, reagerar och agerar.

För den som ser på sitt yrke som en ”livsuppgift” finns risken att man börjar må dåligt, tänjer på alla sina gränser, får dåligt samvete, tror att alla andra gör ett bättre jobb, blir negativ och riktar frustrationen åt fel håll.

Studenter som kommer ut i arbetslivet beskriver ofta mötet med verkligheten som en chock, en kollision mellan ideal och realitet. Upplevelsen kan leda till tappat självförtroende och tilltufsad yrkesstolthet. Unga nyutbildade slungas in i den negativa spiral av frustration och maktlöshet som snurrar på många arbetsplatser.

Vissa människor har förmågan att vara både idealister och realister och kan koppla bort jobbet när de är lediga, sova gott och komma tillbaka utvilade och redo för en ny arbetsdag, kväll eller natt. För många andra blir det ständiga prioriterandet mellan arbetsuppgifter, som alla verkar lika viktiga, till etiska dilemman och samvetsstressen blir en tung börda att bära själv.

Mycket är arbetsgivarens ansvar, mycket är en ledarskapsfråga, att inte lämna människor ensamma med svåra beslut, att ge utrymme för reflekterande samtal, att skapa en trygg, uppmuntrande, positiv miljö där man vågar visa sina svagheter. Genom att prata om ouppnådda ambitioner och dåligt samvete kan man upptäcka att andra känner likadant. När erfarenheter delas och olika perspektiv möts skapas också förutsättningar för problemlösning.

Men det är också ett med­arbetaransvar.

Vårdförbundets yrkesgrupper pratar ofta om hur nära man kommer varandra på arbetsplatserna, att man kan prata om allt; relationer, jobbiga barn och andra personliga saker. Men hur bra är kolleger på att prata öppet om känslor av otillräcklighet i arbetet, rädsla för att inte duga, att inte göra ett tillräckligt bra jobb?

”Kallet” är ursprungligen starkt kopplat till den traditionella kvinnorollen, som historiskt präglat synen på Vårdförbundets medlemmars yrken. Kanske har det en betydelse att vården är en kvinnodominerad arbetsplats. Men att förklara och avfärda vårdpersonalens motstridiga känslor inför sitt yrke med att det är ett ”kvinno­problem” är för lättvindigt när det handlar om komplicerade omständigheter och djupt mänskliga beteenden.

Att arbeta med människor är svårt, det vet även lärare och präster som också ligger högt i utbrändhetsstatistiken. Det är mänskligt att vilja göra allt man kan för en annan individ.

I ett människovårdande yrke går det alltid att göra mer. Dessutom, menar sjuksköterskan, professor emeritus Astrid Norberg, bidrar vårdens fantastiska utveckling till att vårdpersonalens dåliga samvete ökar. Fler liv räddas. Mer smärta lindras. Patienterna får bättre vård, men ställer också högre krav och vårdpersonalen mår sämre för att de inte kan göra ännu mer.

I dagens verklighet verkar det inte som om den stora utmaningen är att vara en bra, utan att vara en tillräckligt bra sjuksköterska, barnmorska, röntgensjuksköterska eller biomedicinsk analytiker.

Vi har också intervjuat:

  • Gunilla Silfverberg, professor i etik, Ersta Sköndal högskola
  • Marlene Eriksson, studierektor, Västerbottens läns landsting
  • Åsa Hörnsten, universitetslektor omvårdnad, Umeå universitet
  • Björn Nygren, lektor och programråd, Umeå universitet
  • Petter Gustavsson, professor i differentiell psykologi, KI´
  • Joakim Öhlén, professor i omvårdnad, Göteborgs universitet
  • Yen Ngo, utredare, Vårdförbundet



Fler källor:

  • Bruce, Malin. Health behaviour, nursing self-efficacy and engagement among nursing students, KI.
  • Djordjevic, Aleksandra m fl. 235 röster om glappet, KI.