När jag läser din bok skrattar jag ofta. Har humorn blivit ditt sätt att tackla sjukdomen?
— Jag har nog ingen speciell strategi. Att boken lockar till skratt beror på att jag blev glad av att skriva.


När du inte kunde arbeta längre, kändes det svårt att ta farväl av yrkeslivet?
— Innan jag fick min diagnos fick jag varje dag leva under mottot ”jobba och dölj”. Därför kändes det befriande att äntligen få sluta. Vad jag saknar är den positiva feedback som yrket ger.


Med dina professionella erfarenheter från vården, vad är viktigast i mötet med parkinsonsjuka?
— Ge oss tid! Vi är för det mesta varken dumma eller oförmögna till handling. Vi är bara så fruktansvärt långsamma.


Vad gör du för att hålla i gång kropp och själ?
— Jag tar inte bristen på pro­fessionell hjälp som en förevändning att inte göra någonting. Det går att motionera utan sjukgymnast och öva rösten utan talpedagog. Att äta rätt utan dietist går också. Om man uppfattar sig själv som den ständige vårdtagaren bara för att man har fått en diagnos är man illa ute. Jag motionerar, sjunger i kör, och arbetar i en parkinsonförening.

Vad vill du säga till den som nyligen fått diagnosen parkinson?
— Läs boken Hjärna Parkinson! Med det menar jag att skaffa kunskap. Ju mer man vet, desto lättare blir sjukdomen att bära. Du har många goda dagar kvar!