Kommunikation kan vara en lång monolog där ingen annan inbjuds att delta. Eller den kan vara symbolisk. Som att chefen arbetar över varenda kväll och därigenom kommunicerar till medarbetarna vad som gäller på arbetsplatsen.

En dialog däremot förutsätter ömsesidighet. Och ärlighet, enligt Christina Grill, beteende­vetare och doktorand på institutionen för arbets- och miljömedicin vid Göteborgs universitet. Hon har nyligen publicerat en artikel om kommunikation och dialog, baserad på intervjuer med första linjens chefer på några sjukhus i Västra Götaland.

En dialog är en sorts kommunikation och i sin artikel redogör Christina Grill för två olika huvudteorier om vad som gör att dialog uppstår; den humanistiska och den socialkonstruktivistiska. Enligt båda teorierna omfattar en dialog respekt, ärlighet, lyssnande och avvaktande. De slår också fast att det maktförhållande som råder mellan chef och medarbetare gör att verklig dialog är svår att uppnå på arbetet.

— Begreppet dialog används ofta på ett missvisande sätt. ”Det här ska jag ha en dialog med min medarbetare om”, kan en chef säga och så är det i själva verket fråga om ett förhör eller en sorts ”dirigerande samtal”, säger Christina Grill.

De elva chefer hon har intervjuat använder fyra olika kommunikationsstrategier: samspelande, omhändertagande, kontrollerande och konfronterande. En chef bör kunna behärska samtliga. Uppstår en akut situation måste hon kunna peka med hela handen och ge klara order. Om en medarbetare går igenom en personlig kris krävs att chefen är lyssnande och inkännande.

I intervjuerna, och i de observationer Christina Grill också har genomfört, märkte hon att cheferna anpassade sin kommunikationsstrategi efter vilken situation de befann sig i. Men de hade också sina ”favoritmodeller”.

— I studien finns vård­enhetschefer som av tradition har en väldigt omhändertagan­de kommunikation och som kan uppfatta sig som ”den goda modern”. Hon som tar hand om andra tills hon själv stupar.