Monika Leander-Malmlöv tycker om att bygga relationer. Det var därför hon bestämde sig för att bli chef. Sedan 2005 har hon varit vårdenhetschef på uppvaknings­avdelningen på Ryhovs sjukhus. Hon känner sig trygg i sin chefs­roll. När hon tillträdde var hon mer prestigefylld. Som ny på posten ledde Monika ett stort arbetsplatsmöte om behovet av förändring på uppvaknings­avdelningen.

— Varken jag eller medarbetarna tyckte att det fungerade bra, och jag sa att om det skulle fungera gick det inte att ha rotationstjänster för intensivvårdspersonalen som innebar att ingen var fast anställd på uppvaket. ”Det går inte an att vara gästarbetare här”, sa jag.

Medarbetarna blev arga för att deras chef ville genomföra en oönskad förändring, och Monika blev arg för att medarbetarna visade en förändringsovilja. Inte så farligt kan man tycka. Arg måste man få bli. Men Monika tyckte att hon var oprofessionell. ”Vi krockade fullständigt”, säger hon.

Mitt i konflikten deltog hon i en reflexionsgrupp för chefer och ledare, och när deltagarna där fick i uppdrag att berätta om ett dilemma berättade hon om mötet som slutade i ilska.

— Jag hade så svårt att acceptera både att medarbetarna på kliniken blev arga, vilket jag tog väldigt personligt, och att jag själv blev arg, berättar Monika.

I reflexionsgruppen ställde cheferna frågor som hjälpte henne att känna tillit. Det blev okej att ha reagerat som hon gjorde och hon förstod att det inte var ett totalt misslyckande. Men frågan om det inte är tillåtet att bli arg på hennes arbetsplats, den funderar hon fortfarande över.

— Man måste få visa känslor, även ilska och irritation på arbetet. Det är inte farligt. Eller — det borde inte vara det. Men det får ju inte hända ofta, och det beror också på hur man visar sin ilska. Jag kände det som att jag tappade ansiktet. Det var väl därför jag skämdes.

Händelsen gjorde att Monikas självförtroende som chef fick sig en knäck. Det hjälpte reflexionsgruppen henne att få tillbaka. Och med det intakt vågade hon driva sin ståndpunkt — och lyckades få personalen med sig.

— Jag var utsatt och ifrågasatt av många, men jag vågade hålla fast vid det jag hade påbörjat. Så småningom förstod personalen mig och själv stannade jag upp och tog till mig av nya tankar de gav mig, säger Monika.

Att ha tappat ansiktet och återfått det igen har lärt henne vikten av att väga sina ord. Hon beskriver sig som en impulsiv person, men som chef måste hon stanna upp och tänka efter.