Om personer med demens upplever väl­befinnande, och i så fall hur, var sjuksköterskan Iréne Ericssons forskningsfråga. I sina studier har hon fått bekräftat att även när de kognitiva förmågorna har dalat är det möjligt att uppleva välbefinnande. Men det är beroende av dem som finns runt omkring.

När Iréne Ericsson pratade med en kvinna med svår demenssjukdom om välbefinnandet i munnen, visade hon en bild på en morot. Kvinnan, som inte kunde uttrycka sig i ord, tittade på bilden, tog tag i den tandbrygga hon hade och visade hur morotsbitar fastnade i tänderna.

— Det är svårt för personer med demens att hålla kvar koncentrationen och att i tanken föreställa sig vad någon talar om, därför kan bilder och foton vara värdefulla för att göra det man talar om konkret. Men ibland kan det vara bättre att använda konkreta saker, säger Iréne Ericsson.

Egen tid då personen med demens får kontaktpersonens odelade uppmärksamhet krävs för att få bra kontakt. Att ta en promenad tillsammans är ett sätt, men det är viktigt att planera och avsätta tid för det.

I en av studierna träffade de sjuka sina kontaktpersoner en viss tid för samtal och samvaro varje vecka, vilket upplevdes som väldigt positivt. När en kvinna ville gå hem mitt i ett fotbad sa vårdaren ”ja, jag ska bara torka dina fötter först”, och visade då i handling och med ord att hon såg den demenssjuka kvinnan som en kapabel person. När vårdaren sedan småpratade med henne och serverade något att dricka i ett fint glas ville hon inte längre gå hem, hon kände sig trygg.

Det är också viktigt för att en relation ska upprättas att även personen med demens får bidra med något. En annan dam som fick sina naglar skötta och målade ville återgälda genom att själv måla vårdarens naglar — och det fick hon göra.

När Iréne Ericsson efter varje möte intervjuade den demenssjuka om samvaron var det inte svårt att komma i gång. Eftersom kaffekoppen, en tidning eller något annat bekant låg kvar på bordet kunde hon lätt haka på och fråga hur de hade haft det under ”egentidsstunden”.

— Jag såg bara välbefinnande i de här sessionerna och hur relationer upprättades. För att få till stånd en djup relation måste vi vara närvarande, personer med demens behöver det.