När distriktssköterskan Ann-Britt Zakrisson hade arbetat med patienter med kol och astma i primärvården i många år kände hon sig frustrerad över att inte veta hur hon skulle kunna hjälpa dem. Nu har hon försvarat sin avhandling där hon har prövat ett program för kol-rehabilitering i primärvården


Patienter med kol blir inte blir friska för att de genomgår rehabilitering, men deras liv kan bli lättare att leva. Studien visade att antalet försämringsperioder minskade och livskvaliteten ökade i interventionsgruppen. Patienterna i kontrollgruppen hade däremot fler försämringsperioder än tidigare. 



Den tydligaste förändringen var att en del av patienterna tyckte att de lärde sig hantera sin sjukdom bättre. En förklaring kan vara att de tidigare hade pressat sig och att de med undervisning, om bland annat energi­besparande tekniker och hemträningsprogram, tillät sig att leva sitt liv i sin egen takt, och därmed upplevde att de orkade mer. 


En del av dem som ingick i interventionsgruppen hade redan tidigare anpassat sitt sätt att leva till sjukdomen, kanske för att de var omhändertagna vid en astma/kolmottagning på sin vårdcentral. 


— De klippte sitt gräs och högg sin ved. De hade hittat sina egna strategier och gav sig själva ”lov” att ta en paus och vila då och då, berättar Ann-Britt Zakrisson.


Kol är en tung sjukdom även för de när­stående. De, vars partner deltog i rehabiliteringsprogrammet, beskrev att sjukdomen fortfarande överskuggade deras liv. Programmet hade dock hjälpt både patient och närstående att prata med varandra om sjukdomen och framtiden, vilket var positivt. Det underlättade och gjorde att de anhöriga kände sig lugnare. Enligt deras uppfattning var kol inte det värsta. Det var samsjukligheten, hjärtsjukdom, diabetes, artros och andra svåra sjukdomar, som gjorde tillvaron tung.
—

Närstående lever i en tillvaro av sjukdom. De behöver mer stöd för egen del då de har ett tungt ansvar och måste ta mycket hänsyn, säger Ann-Britt Zakrisson.